Det
här är till mina systrar, de icke-biologiska och de som finns i mitt blod. Alla
de tjejer, soldater, som genom åren kommit till mig för att få tröst,
vägledning, tips och råd om hur man överlever i den stora vida världen. Jag vet
inte varför ni kom till mig, ofta behövde jag er mer än ni behövde mig.
Vi vet ju en sak ingen annan vet, nämligen hur det känns när man står
där plötsligt; alldeles vimmelkantig, yrvaken och sårig. Äntligen fri.
Det tog ett tag att komma dit, att uppbåda den styrka och det mod som krävdes
för att göra det svåraste som finns; bryta upp och fly för att kanske aldrig
mer återvända. Fly för att överleva. Fly undan sin egen familj. Fadime gjorde
det. Pela gjorde det. Sara gjorde det. Ni, min brokiga skara systrar gjorde
det. Jag gjorde det.
Vissa gick under; mördades, tog sina liv eller knarkade sönder sig. Men vi
andra är kvar. Och vi ska se till att vara kvar, för alltid. Min förhoppning är
att det här forumet, min blogg, ska utgöra en fristad. Här kommer jag att
finnas. Jag kommer ta upp sånt jag önskar jag hade fått veta när jag var ung,
utelämnad, ensam och trasig. Men framförallt får ni tillgång till varandra. Om
ni vill. Ni kan vara varandras systrar. Diskutera sorg, knep för orka
fortsätta, utbyta tankar och tröst. Och förstås hela paletten av sådant man
ännu bryr sig om trots all smärta och sorg inombords; kläder, kärlek och konst.
Drömmen är att vi ska bli starkare och hindra varandra från att hemfalla i
destruktivitetens onda spiral.
För
vet ni, det finns lyckliga slut. Jag lovar. Jag ska berätta för er om ett av
mina.
Augusti
2014.
Det är releasefest för en väns nyutkomna bok. Vi står och trängs under en oändligt
hög himmel; vi; en liten skara journalister, förlagsfolk, kungligheter och så
jag. Alla bjuds vi på gratis svagdricka och riktar snart gemensam blick mot min
vän som står där, och som seden bjuder, blir utfrågad om boken och samarbetet
med kollegan som hon skrivit ihop den med. Augustikvällen är ljummen och svart.
Likt nätterna nere på kontinenten glittrar den i kanterna av klirr, musik
och dofter.
I folksamlingen finns en man som gör mig knäsvag och konstig på samma gång.
Nervöst drar jag djupa halsbloss från en cigg jag just bommat. Ganska snabbt yr
och vajar huvet av nikotinet. Magen slår runt i uppror. Jag såg honom på en
gång jag steg in och alldeles, alldeles strax ska jag stega fram till honom, ta
honom i armen och be honom gissa vem jag är, om han minns mig, för jag minns
honom. Väldigt, väldigt väl.
”Ge mig en sekund bara, en sekund bara, tänker jag. Jag ska bara ta mig samman
en aning, kanske gratulera min vän lite först. Gå ingenstans, fortsätt sippa på
din drink. Jag ska bara…”
Drygt tio år har gått sen vi sist träffades, jag och Johan. Men då var det inte
i egenskap av jämlikar bjudna på ett festligt arrangemang av vänner och
kollegor i mediebranschen. Omständigheter var andra. Han granskande reporter
för Kalla Fakta, jag ”offret” och intervjuobjektet i det programavsnitt som
skulle resultera i att, åtminstone, ett behandlingshem får lägga ner och sätta
flera andra under lupp. Jag och en mig väldigt kär familjemedlem hade precis överlevt
ett par år på ett sådant. Vi hade forcerats dit av myndigheter, till en plats
”invandrartjejer” med olika diagnoser och kriminella bakgrunder sattes. Jag och
min älskade var ensamma om att varken vara sjuka eller kriminella. Vi hade en
annan bakgrund.
Så när Johan intervjuade mig var jag på en sårbar plats, rejält tilltufsad men klartänkt. Hemlös men fri.
Trots dussintals förfrågningar under åren blev denna intervju den enda jag
någonsin ställde upp på. Och det var mycket tack vare en hel del ”grooming”
från Johans sida och ett löfte av honom att man inte skulle komma att kunna identifiera
mig i rutan. Jag hade tackat nej till alla andra inviter att medverka i teve,
radio, paneldiskussion, böcker och så vidare. Ett konsekvent rungande nej över
hela linjen, egalt om det rörde sig om en reporter, känd politiker eller en
seriös förlagsrepresentant. För jag visste att det bara kunde sluta på ett
sätt. Jag skulle bli socialt stigmatiserad, alltid sedd som ett offer. Detta
kunde bara gagna dem, de som livnärde sig på att återberätta tragiska
berättelser. Om detta var jag otvivelaktigt viss. Att
stärka någons yrkeskapital, bildbyline, image och yrkesidentitet på bekostnad av mig själv och min familj var jag aldrig beredd att göra. Förhoppningsvis ska
jag med hjälp av denna blogg förhindra andra tjejer att ingå ett sådant
djävulskt kontrakt med media och politiker.
Jag var inte ett offer, jag var en överlevare av rang. När domstolarna utan
genans hävdade att jag uteslutande var en partysugen blattetjej som brutit mig
loss för att gå i kort kjol och ligga med killar hade de ingen aning om vem jag
var. Att jag ville flyga fritt som de största i historien; skriva, se världen,
älska och leka. Utan frihet finns ingenting. Bara en öken utan oas.
En dag på tunnelbanan när jag var 18 kom en snubbe fram och ville att jag
skulle komma och bli testfotograferad för, vid tillfället, landets största
herrmagasin. De sökte exotiskt blod. Men jag såg att han bara jagade en karriär.
Jag fnös åt hans formulering om ”exotism, vacker hud och figur”. Ännu en som
skulle ta för sig av vad min kropp var och upplevt och tänkt och endast lämna
efter sig smulor, när jag ville ha en plats vid bordet. Glöm det, tänkte jag
matt men log som den duktiga flicka jag uppfostrats till. Och smickrad var jag, såklart!, även om jag inte riktigt förstod varför eller vad han uppskattat hos mig; mitt
utseende? Jag var ju inte ens snygg, inte som tjejerna på deras omslag. Min
etnicitet? Jag var i brutal konflikt med den. Som jag såg det låg den bakom all
min smärta. Skulle den plötsligt skänka mig något annat? Tveksamt.
Fastän jag hade börjat vänja mig vid att vara fri, röra mig varhelst drömmarna
styrde, satt mitt psyke fortfarande i rasslande kedjor. Jag var rädd. Det
skulle ta många år innan jag lärde mig att leva, verka och älska i friheten. Här ska
vi lära varandra hur.
Dessutom misstrodde jag mannens intentioner. Han gav mig ett kort som jag knycklade
ihop men inte iddes kassera. Lite senare ringde jag numret för att försäkra mig
om hans giltighet och när receptionisten svarade la jag hastigt på. En dag ska
mina barnbarn få se visitkortet, få veta att deras rynkiga och dementa
farmor/mormor en gång för länge sen kunnat bli pinuppa. DÅ lär jag i alla fall vara
stolt.
Augusti
2014
Johan Åsard går upp i rök. Det blir aldrig ett möte där och då. Anti-klimax. En
dag snart, absolut. Då ska han få höra att jag faktiskt blev journalist. Jag
ska fråga honom om han trodde jag skulle komma att göra nåt av journalistdrömmarna
eller ens överleva, för det fanns en tid jag själv inte trodde det. Den tiden
bestod av alltför många år. Men jag överlevde och jag är här nu. Och vi ska gå
hand i hand genom det som komma skall och sakta men säkert ska våra historier
veckla ut sig och från dem ska vi hämta styrka, den energi som behövs för att verkligen
leva ett liv och inte bara vinna ett krig.
