Sicilien

Tystnaden förvånar mig. Idag satt jag på lektion med fyra ryssar, en schweizare, en österrikare och en svensk. Vi skrattade gott åt de stereotypiska drag italienaren omges med. Det var ett igenkännande, vänligt skratt, inte bara åt att italienaren ständigt äter spaghetti, är kaotisk, oordningsam och högljudd, utan även åt oss själva och våra egna folks stereotyper. Under ytan uppstod där nog sårade känslor. ”Stereotyper säger inte sanningen, gå inte nu och bli upprörda”. Vår lärare upprepade detta med eftertryck.Och hon har så rätt-  dessutom gav skolmiljön inte plats för mer än vad som går att smälta på en timme. Folk längtade ut i solen, till att ta en cigg, en Americano, bussen ner till havet. Det var okej. Jag var ändå för trött för att gå in i en diskussion om hur tysta italienarna faktiskt är, att ingen talar om det som pågår bortanför Lampedusa, kaninön, en gång den italienska societets sommartillhåll, inte ens när de badar i havet som smakar salt som smakar väldigt likt blod särskilt om du blundar och flyter på rygg och en våg överrumplar dig och sköljer över dig med sin sälta. Då för en sekund är det lätt att associera till blodsmak. Havet har hunnit bli ljummet, blodstemperatur, i augusti, italienarnas semestertid, här längs Siciliens strandremsor, italienarnas favoritresmål.  De är inte alls högljudda.
Jag slappnar inte av vid stranden härnere. För första gången sen jag blev kär i Italien som 18-åring ser jag sprickorna. Kaffet är inte lika gott längre. Italienarnas beundransvärda självförtroende ger mig lite avsmak numera. De röker och äter bort livet, nästan med en tvångsmässighet. Precis som tystnaden de griper fast vid.