Min syster och jag har argumenterat i några
år nu om vilket av våra respektive predikament som är svårast att leva med, som
hindrar oss från att leva fullt ut, att vara produktiva, att vara lyckliga.
Är
det att inte minnas sitt förflutna eller minnas det kristallklart?
Hittills har
vi inte avgjort saken. Hon röstar på sitt tillstånd och jag på mitt och båda
vill ha det den andra äger. Så går vi på. Systern utan minne och systern med
fotografiskt minne. Men trots upplägget av detta kontinuum är vi i tyst samförstånd om att här finns inget pris för den av oss som eventuellt skulle få
bådas röster. Det här är ingen tävling. Det finns inga vinnare. Det här är
livet, vårt liv och det är innefattat med förluster av episka mått, ett alltjämt
bleknande skeende ingen av oss någonsin haft någon kontroll över. Så vi bollar
fram och tillbaka argument mellan oss mest för argumenterandets skull, ett spel för
gallerierna, där undertexten jäser av tröst, av empatiska gester som stundom
uttrycker sig i en spontan kram eller ett vänligt röstläge.
Min syster säger hon önskar hon hade
några minnesfragment av sitt liv så hon kunde skriva bättre, skriva autentiskt
där hon saknar fantasi. Hon säger fantasin tryter. Ofta mitt under ännu en av sina brinnande skrivprocesser ringer hon upp mig.
- Hur var jag som 4-åring? Hur såg det ut där vi bodde i Iran,
i Pakistan? Vad lekte vi för lekar? Har vi haft mens samtidigt någon gång?
Och jag kan då befinna mig på väg till
en intervju, stå och klämma på avocadon i matbutik, under en jävlig löprunda,
en sömnlösnatts värsta skede, i egen skrivprocess eller inklämd i
rusningstrafiken trångaste utrymme när hennes frågor öppnar upp minnenas
galleri inom mig och jag, ofrivilligt, transporteras iväg bortom plats och tid
till det förflutnas olika rum där svaren på hennes frågor finns. Ljuden och
lukterna och känslorna infinner sig och genom en mjuk övergång mellan nuet och
då:et är jag plötsligt i en förfluten värld, jag ser mig omkring i den bekanta stadsmiljön, går
runt i gamla fotspår, runt gatuhörnet, förbi en klunga barfota barn som i sommarhettans Rawalpindi gräver upp sandgropar för att
hitta en vattenkälla från vilken stril av kallt, rent vatten närsomhelst kommer
spruta upp, jag ställer mig och betraktar hur den
vingliga herrcykeln med grönmålat styre nätt och jämnt rullar på olika däckmodeller längs den dammiga vägen som löper ojämn och buktande mellan våra hus, grannflickan
som väntar på sin tur att få trampa på den och jag på min trots att pappa
förbjudit mig att cykla på den eftersom den mer kan liknas vid en ”dödsmaskin”.
Men han är inte här nu. Pappa är inte i kvarteret. Han är inte hemma, på de två snirkligt mönstrade teglasen mor och far druckit ur finns bara deras fingeravtryck kvar, som ojämna fettfläckar och på botten av glasen simmar brunsvarta
teblad i teslatten. Tekannan puttrar ändå på, på svag låga. Tills far återvänder och vederkvicker sig
igen med lite te, eller fler glas. Från den vänliga hyresvärdens trädgård hör
jag mamma skratta hjärtligt och på knackig urdu obehindrat skvallra om dagens
begivenheter. Och så minns jag att jag då plötsligt minns att pappa ju är på
jobbet, på något av hans många tillfälliga arbeten han fått i väntan på att
hans familj, vi, ska få flyktingstatus av FN och komma iväg till en bättre
plats. Men jag vill aldrig härifrån. Pakistan är min lyckligaste tid.
Jag hör
min systers röst tonas upp mer och mer i takt med hon närmar sig mig. Hon säger
inte mycket annars. Bara när hon är djupt försjunken i lek kommer orden i strid
ström; låter som lärkans sång tycker jag. Hon är klädd i en rosa
bomullsklänning med svarta volanger. Lekkamraten hack i häl på henne svarar ärtigt
och brådmoget men min syster är en jämlik diskussionspartner. De har hittat
något i varandra och likt andungar smiter de förbi mig utan att ta notis. Jag
står kvar och betraktar min syster.
- Hur du var som 4-åring? Du var så
söt, allvarlig, inte flickig alls som jag, du hade en lekkompis i taget och
tyckte om att diskutera med denne.
När jag efteråt, efter ha försökt minnas åt
henne är så utmattad kan jag inte ens sätta fingret på vad det är som jag alltid blir så sugen på i situationen. Jag
säger varje gång jag försöker skriva gör de fotografiskt detaljerade minnena så
ont att jag börjar röka igen, trots att jag egentligen slutat. Men att orden
likväl stannar kvar i fingrarna.
Den här texten tog över en månad att skriva.
Den var färdig redan första dagen jag bestämde mig för att skriva ner den, men
att minnas att jag brukar minnas alla minnen i samtal med min syster gjorde att
samma minnen kom tillbaka och genast blev det utmattande att färdigställa texten
då. Så jag säger till min syster; gud va skönt att inte minnas något alls! Jag önskar jag mindes ingenting så jag lättare kunde skriva. Så
fortsätter våra samtal i en evig rundgång.
