Jag har flytt mödrar och fäder, systrar och bröder, älskare, män som verkligen velat älska mig men inte förmått, från villkorade vänskaper, aspirerande faders-och modersfigurer som sent omsider insett att blodsband ändå är starkast. Men från mig själv har jag nog sprungit snabbast, så snabbt att jag hunnit ikapp och om mig själv varv efter varv. Innan jag kollapsat på gator, på dörrtrösklar, i främlingars famnar, på psykiatrins hallgolv, i tvivelaktiga mäns sängar, på folktomma flygplatser nattetid, i fjärran hotellrum i fjärran länder omgiven av namn och människor och språk och vägar okända för mig. Platser som inte råkar ens väg. Platser ingen hittar till i dagsljus. Platser som hemsöker mig än idag.
Men nu har jag dig.
Och de utnötta skorna som hänger i hallen är ett minne blott från tiden då starka ben var allt jag ägde här i världen.
