Bättre att ha älskat.

Häromkvällen såg jag dig i ett fotoalbum hos en vän till en vän till dig. I nyframkallade, skinande fotografier som sved i ögonen. De berättade den sammanhängande historien; om en pojke som tillfrisknat efter en lång tids (sinnes)sjukdom, och fått en nyvunnen salighet inför livet. Sådär som bara en nära döden-upplevelse kan åstadkomma. Det fanns ingen hejd på dig. Du var klädd i feststass, med en flaska tjeckisk öl i handen, berusad, hungrig efter en annan typ av kärlek, en annan typ av skönhet. Ett nytt liv efter mig.
Efteråt, i tiden utanför bilderna, hade hon funnit dig, sa de. Sen sa de att hon var lättsinnig som vårens första citronfjäril. Förutsägbar måhända men glittrig, underhållande och skitsnygg. Och hennes drag påminde dig om din mors. Borta bra men hemma bäst lyder dogmen som utesluter upprorisk kärlek, en kärlek som inte behöver en historia att luta sig tillbaka på. Men jag antar du gillar din frihet innanför traditionens gränser.
Minnet av den sömnlösa mörkhåriga avstickaren, rev du hastigt bort med hjälp av festerna, avsugningarna, dekadensmaten, cityhetsen, med andra ord, life as you knew it. Champagne, dyra taxiresor, Audrey Hepburn-planscher, knasgulligt rapande, smårufsigt guldhår du kunde andas ut i, kladdfritt knull. Hon var allt jag inte var, sorgfri. Du hade återfått din framtidstro i armarna på en tjej som hade båda fötterna på jorden. En som aldrig gjorde dig nervös. Ryktet sa att hon även var tuff som Pippi Långstrump. Jag lyssnade inte på lögnen som sa att du älskade henne för att hon hade skinn på näsan.
De glättiga foton låg framför mig på bordet, jämte en kopp kaffe som tycktes bottenlöst svart, som saknaden. Jag rörde vid den blanka plasten, rörde vid din nyrakade kind. Du såg så totalt uppfylld ut, av nuet. Ångerfri.
P.g.a. förlustens naturliga skamsenhet har jag förpassat mig till periferin av den stad vi förr hade i vår ägo. Men jag kan inte låta bli att se dig i ögonvrån. Du kittlar ögats nerver, som vore du solstrålar genom nerdragna persienner. Så jag smygtittar på dig, ser hur du rakryggad strövar fram, och fascineras av allt runt dig, som om varje skylt, person och stadsljud var en lucka i adventskalendern du ivrat efter att få öppna. Du påminner mig om en liten pojke i barndomens sista bekymmersfria dagar. Då när hela universum kunde få plats i en enda liten lek och du kunde nudda vid solen om du bara sträckte på dig lite till, lite till. Än lite till. I sämsta fall nådde du ”bara” till trädtopparna och knep ett saftigt äpple. Kavat. Fräknig.
Jag måste medge att du aldrig varit vackrare som nu. Lyckan klär dig verkligen. Och ljuset sätter fyr på ditt rödlätta skägg som brinner i takt med dina ögon. Ett skimmer jag upptäckte, minns du det? Hur vi satt där lite frusna på parkbänken under en silverfärgad, frostig aprilsol efter vår andra natt, trötta och lyckliga och knappt kunde fatta att den andra var verklig.
Vi bländades av tusentals solkatter som lidelsefullt spann i ditt ansikte och fick ditt skägg att glöda likt spunnet kopparrött socker. Jag pussade din kind medan jag höll hårt i ditt ansikte och ville veta om du såg det jag såg. Ser du skimret!? Anar du ens din egen skönhet? Du sa att jag gjorde dig nervös, lite skakis. Genast bad du om ursäkt för din ängslighet. Det är bara det att ingen har sagt så till mig förut, sa du lite kokett och gömde dig bakom min rygg.