Jag är inte Marlboromannen.

Året är 2003. Jag är 21. I min jackficka bär jag alltid Blonde. Jämt, jämt finns den där, all sin tyngd till trots; Oates 862sidor långa ballad om Marilyn Monroe. Och med brännande angelägenhet svider den till mot låret, var gång den nuddar mitt ben. Jag är i desperat behov av att få veta varför min mjuka feminitet tycks reta upp så många kvinnor; från pedagoger till vänner(nåja) till arbetsgivare. Kvinnor som jag behöver. Några häcklar mitt kroppspråk, härmar mina gester och skrattar elakt.  Andra dömer ut mig för min relation till män. Men de värsta, ändå, ifrågasätter min självbild som feminist. En i pöbeln skäller t.o.m. ut mig för min ûberkvinnlighet. Hon tänker inte hymla med det, minsann! Nästan av äckel signalerar deras blickar; Hur understår hon sig vara så kvinnlig? Efter allt vi fått utstå för att bli oberoende män. Svikare! Förrädare!
Så Sisyfos-letandet fortsätter. Jag vänder mig till Simone de Beauvoir, Valerie Solanas, Moa Martinson, Madonna, Coco Chanel. Men de gäckar mig med sitt otvivelaktiga ställningstagande; de är så renodlat tuffa. Jag är inte så där tuff. Inte alltid. Bara ibland. Ibland en hel vecka.  Jag gillar poesi.
Nästan 10 år senare har jag samlat ihop ett par fragment till en skrämmande bild. Den säger mig att unga tjejers största hinder, mot emancipation, oftast är en annan kvinna. Vi vaktar stenhårt på varandra. Det finns ett outtalat krav idag på unga tjejer att vara hård, tuff och känslokall. För det finns bara one road to Zion. Bara en väg bär till Rom. Ett enda sätt till kvinnlig frigörelse.  Är du inte med på det mycket tuffa tåget, körs du över. Trenden är tydlig.

Lisbeth Salander, världens största hjältinna får bli talesperson för trenden.  Denna tuffa, känslokalla amason. Övermänsklig. Och alltjämt ensam. En sentida Marlboroman. Förklaring kommer nedan.
På en annan liten kant börjar det med att Robyn lämnar sitt r´n´b arv. I takt med att electron entrar hennes sound förändras också hennes frisyr till en alltmer traditionellt pojkig. Hennes klädstil likaså. Och allt kulminerar i låten Fembot, av femme och robot, i vilken hon vädjar att man ska se igenom tjejrobotens yta för hon har ”news for you, fembots have feelings too”. Låten handlar om denna” a very scientifically advanced hot mama” utan riktiga (särskilt av det dramatiska slaget) känslor som är ”artifically discreet no drama” Och när du en gång “going tech you never ever going back” för då har du en stålkyrass, en “digitally chic titanium armor”. Ett bra beskydd, alltså.  Kom ihåg, att under hela denna tid, så beskrivs hon i media som drottningen av självkontroll; den tuffa, coola, kompetenta och framgångsrika tjejen som erövrar världen, alldeles på egen hand. Ett ideal onekligen.
Apropå ”going tech” och stålbepansra sig, har ni sett Beyoncés video till ”Single ladies”? Hela hennes vänstra arm är gjuten i stål. Inte helt olik Kapten kroks faktiskt. Men glittrar desto mer av bling bling. Detta föregicks av Beyoncés tredje albumsläpp; ”I am…Sasha Fierce”.  Hon gav ut två skivor samtidigt i ett fodral. Den ena skulle representera privata Beyoncé, hon som är blyg och romantisk. Den andra skulle representera hennes scen alter ego Sasha Fierce. Beyoncé förtydligar; ”Sasha Fierce is the (…) more aggressive, more outspoken side and more glamourous side that comes out when I´m(…) on the stage”. Sasha Fierce påverkar också hennes stil alltmer. Hon lämnar sina färgglada klänningar och sitt r´n´b-sound därhän, till förmån för en mer uniformlik klädsel och ett poppigare sound.
Samma år, 2008, slår Lady Gaga igenom. Hon tokhyllas för att inget traditionellt könsattribut kan tillskrivas henne. Men är det verkligen hela sanningen? När mycket av hennes framföranden går ut på en viss gimmick; att härma vad män gör. Och gjort.
I japanska Vogue hommes 2010 utkommer bilder på en Gaga iklädd sitt alter ego, Joe Calderone; en maffialiknande italienare med cigg i munnen. Denna avsikt är synlig i alla Lady Gagas videor. I den extremt omtalade videon till ”Telephone” där Beyoncé och Gaga slagit ihop sina säckar blir personifieringen av fenomenet total. Inledningsscenen är slående. Där varje bild konnoterar det traditionellt manliga men det är kvinnor som spelar dem. I slutet förgiftar de också alla gäster på en fullsatt restaurang.  Se den!
Varje gång kallas detta grepp innovativt. Det osar "emancipation”. Varje gång en kvinna klär ut sig till man. Varje gång. Det måste ju i så fall signalera att de som inte följer regeln är fast i en gammal, kvävande könsroll, eller hur?
De flesta av de största kvinnliga artisterna rättar sig i ledet. Rihanna genomgår en liknande metamorfos. Allt startar med ”Good girl gone bad”. Fram träder en råare och tuffare artist, som anlägger samma metodik i sina videor som Lady Gaga.
En väninna till mig hade som nyårslöfte något år att alltid sitta bredbent. Som männen sitter på mitt kontor, sa hon med stolt röst som om hon kommit på botemedlet till cancer.
Vi kvinnor har förfinat denna konstart så raffinerat att vi föraktar de som inte lyckas helt ut. Gudbevars om du råkar ha kvar några drag av det föraktat (traditionellt) kvinnliga. Du blir lynchad.
År 2000 skrev Susan Faludi i Ställd om det här fenomenet, men då handlade det om ett mansideal på 50-talet; Marlboromannen. Han var en rökande cowboy ute på de öde ökenvidderna. Han symboliserade den tyste, starke, vackre, ensamme och känslokalle mannen. Alltid i kontroll. Problemet var bara att vanliga killar såg upp till honom så pass mycket att de upplevde varje form av omsorg till tjejer i sin närhet som en svaghet.  De kunde till och med förakta sig själva för att inte leva upp till den där fullkomlige mannen. Han som var lycklig i sin ensamhet.
Nu är det vi kvinnor som ser upp till samma ideal. Det verkar som att vi är livrädda att degraderas till det kvinnan var en gång i tiden; kuvad, svag och stum. Och framförallt beroende av en man.  Motsatsen är ovanlig; sällan möter vi framgångsrika män som frivilligt klär sig i en traditionell kvinnlig figur. Sällan.
Men Susan Faludi ville visa att inte ens männen kunde leva upp till den där rökande cowboyen. Han är overklig.
Marlborokvinnan ska vara stark, inte tvivla, inte mjukna, ensam slå tillbaka. Och varje form av avvikelse från denna norm ses som en svaghet. Var säker på att du får höra det, du tvivlande kvinna. Akta dig, du har hamnat i skottlinjen!
Går kampen för individuell frihet via att kvinnan anlägger attribut från den traditionella manstypen? Då känns allt det vi kämpat för så lönlöst, det att kvinnor ska få fler roller att spela, både i livet och på scen. Det finns inte plats för komplexitet. Och är du mjuk i dina gester, i ditt kroppspråk, i din relation till män, då går du maktens och fiendens ärenden. For sure.

Hos Marilyn finner jag i alla fall tröst. Skör, stark, tuff och mjuk. Klassresenär och tvivlare. Jag lär bära på Blonde ett tag till.