seger

Alla krigen inom mig börjar tröttna på min inblandning
Som att det är jag som ska lämna dem ifred

Jag pacificerar dem med kemiska vapen

I hemlighet spinner jag planer om makt

I hemlighet spinner jag planer om makt

Du ser min sårbarhet och avför mig från livets korridor

Som ett överflödigt vittnesmål i ett rättegångsmål 

Inte kan hon resa sig igen

Men jag spinner planer om makt i hemlighet

min taktlöshet är det smutsiga lapptäcke du ser värma tiggaren på gatan om natten

och din ryggmärgsreflex blixtrar till som fyrens ljus i mörkret när det ryggar tillbaka

du tänker att hon aldrig kan resa sig igen

från den grandiosa förödmjukelsen 

men jag spinner planer om makt i hemlighet

redan nu omsluter min omloppsbana din och de dinas

så långt bort ifrån din värdsliga blick att du omöjligen kan se

att jag innehar större utrymmen än Saturnus planetring i sin

din värld kretsar längst ut i mitt universum, du är en anonymt liten Pluto

stjärnorna och solen lyser svagare än min sexighet

min attraktionskraft misstar sig aldrig men det vet du redan

du ser min skörhet och tror dig veta att den aldrig kan byta skepnad

men redan har mina planer om makt skridit till verket

att minnas för att skriva

Min syster och jag har argumenterat i några år nu om vilket av våra respektive predikament som är svårast att leva med, som hindrar oss från att leva fullt ut, att vara produktiva, att vara lyckliga.

Är det att inte minnas sitt förflutna eller minnas det kristallklart?

Hittills har vi inte avgjort saken. Hon röstar på sitt tillstånd och jag på mitt och båda vill ha det den andra äger. Så går vi på. Systern utan minne och systern med fotografiskt minne. Men trots upplägget av detta kontinuum är vi i tyst samförstånd om att här finns inget pris för den av oss som eventuellt skulle få bådas röster. Det här är ingen tävling. Det finns inga vinnare. Det här är livet, vårt liv och det är innefattat med förluster av episka mått, ett alltjämt bleknande skeende ingen av oss någonsin haft någon kontroll över. Så vi bollar fram och tillbaka argument mellan oss mest för argumenterandets skull, ett spel för gallerierna, där undertexten jäser av tröst, av empatiska gester som stundom uttrycker sig i en spontan kram eller ett vänligt röstläge.

Min syster säger hon önskar hon hade några minnesfragment av sitt liv så hon kunde skriva bättre, skriva autentiskt där hon saknar fantasi. Hon säger fantasin tryter. Ofta mitt under ännu en av sina brinnande skrivprocesser ringer hon upp mig.

- Hur var jag som 4-åring? Hur såg det ut där vi bodde i Iran, i Pakistan? Vad lekte vi för lekar? Har vi haft mens samtidigt någon gång?
Och jag kan då befinna mig på väg till en intervju, stå och klämma på avocadon i matbutik, under en jävlig löprunda, en sömnlösnatts värsta skede, i egen skrivprocess eller inklämd i rusningstrafiken trångaste utrymme när hennes frågor öppnar upp minnenas galleri inom mig och jag, ofrivilligt, transporteras iväg bortom plats och tid till det förflutnas olika rum där svaren på hennes frågor finns. Ljuden och lukterna och känslorna infinner sig och genom en mjuk övergång mellan nuet och då:et är jag plötsligt i en förfluten värld, jag ser mig omkring i den bekanta stadsmiljön, går runt i gamla fotspår, runt gatuhörnet, förbi en klunga barfota barn som i sommarhettans Rawalpindi gräver upp sandgropar för att hitta en vattenkälla från vilken stril av kallt, rent vatten närsomhelst kommer spruta upp, jag ställer mig och betraktar hur den vingliga herrcykeln med grönmålat styre nätt och jämnt rullar på olika däckmodeller längs den dammiga vägen som löper ojämn och buktande mellan våra hus, grannflickan som väntar på sin tur att få trampa på den och jag på min trots att pappa förbjudit mig att cykla på den eftersom den mer kan liknas vid en ”dödsmaskin”.
Men han är inte här nu. Pappa är inte i kvarteret. Han är inte hemma, på de två snirkligt mönstrade teglasen mor och far druckit ur finns bara deras fingeravtryck kvar, som ojämna fettfläckar och på botten av glasen simmar brunsvarta teblad i teslatten. Tekannan puttrar ändå på, på svag låga. Tills far återvänder och vederkvicker sig igen med lite te, eller fler glas. Från den vänliga hyresvärdens trädgård hör jag mamma skratta hjärtligt och på knackig urdu obehindrat skvallra om dagens begivenheter. Och så minns jag att jag då plötsligt minns att pappa ju är på jobbet, på något av hans många tillfälliga arbeten han fått i väntan på att hans familj, vi, ska få flyktingstatus av FN och komma iväg till en bättre plats. Men jag vill aldrig härifrån. Pakistan är min lyckligaste tid.
Jag hör min systers röst tonas upp mer och mer i takt med hon närmar sig mig. Hon säger inte mycket annars. Bara när hon är djupt försjunken i lek kommer orden i strid ström; låter som lärkans sång tycker jag. Hon är klädd i en rosa bomullsklänning med svarta volanger. Lekkamraten hack i häl på henne svarar ärtigt och brådmoget men min syster är en jämlik diskussionspartner. De har hittat något i varandra och likt andungar smiter de förbi mig utan att ta notis. Jag står kvar och betraktar min syster.

- Hur du var som 4-åring? Du var så söt, allvarlig, inte flickig alls som jag, du hade en lekkompis i taget och tyckte om att diskutera med denne. 
När jag efteråt, efter ha försökt minnas åt henne är så utmattad kan jag inte ens sätta fingret på vad det är som jag alltid blir så sugen på i situationen. Jag säger varje gång jag försöker skriva gör de fotografiskt detaljerade minnena så ont att jag börjar röka igen, trots att jag egentligen slutat. Men att orden likväl stannar kvar i fingrarna.
Den här texten tog över en månad att skriva. Den var färdig redan första dagen jag bestämde mig för att skriva ner den, men att minnas att jag brukar minnas alla minnen i samtal med min syster gjorde att samma minnen kom tillbaka och genast blev det utmattande att färdigställa texten då. Så jag säger till min syster; gud va skönt att inte minnas något alls! Jag önskar jag mindes ingenting så jag lättare kunde skriva. Så fortsätter våra samtal i en evig rundgång.

Sicilien

Tystnaden förvånar mig. Idag satt jag på lektion med fyra ryssar, en schweizare, en österrikare och en svensk. Vi skrattade gott åt de stereotypiska drag italienaren omges med. Det var ett igenkännande, vänligt skratt, inte bara åt att italienaren ständigt äter spaghetti, är kaotisk, oordningsam och högljudd, utan även åt oss själva och våra egna folks stereotyper. Under ytan uppstod där nog sårade känslor. ”Stereotyper säger inte sanningen, gå inte nu och bli upprörda”. Vår lärare upprepade detta med eftertryck.Och hon har så rätt-  dessutom gav skolmiljön inte plats för mer än vad som går att smälta på en timme. Folk längtade ut i solen, till att ta en cigg, en Americano, bussen ner till havet. Det var okej. Jag var ändå för trött för att gå in i en diskussion om hur tysta italienarna faktiskt är, att ingen talar om det som pågår bortanför Lampedusa, kaninön, en gång den italienska societets sommartillhåll, inte ens när de badar i havet som smakar salt som smakar väldigt likt blod särskilt om du blundar och flyter på rygg och en våg överrumplar dig och sköljer över dig med sin sälta. Då för en sekund är det lätt att associera till blodsmak. Havet har hunnit bli ljummet, blodstemperatur, i augusti, italienarnas semestertid, här längs Siciliens strandremsor, italienarnas favoritresmål.  De är inte alls högljudda.
Jag slappnar inte av vid stranden härnere. För första gången sen jag blev kär i Italien som 18-åring ser jag sprickorna. Kaffet är inte lika gott längre. Italienarnas beundransvärda självförtroende ger mig lite avsmak numera. De röker och äter bort livet, nästan med en tvångsmässighet. Precis som tystnaden de griper fast vid.

Om jag hade haft en mamma som varit svensk

Om jag hade haft en mamma som varit svensk
skulle jag ta hennes stora handkrämslena hand i min och följa henne som ett barn tar efter 

en förälder och som en lejoninna och hennes unge skulle vi lunka i våra förfäders fotspår, lyckligt omedvetna om allt som separerar och sårar och skaver mellan döttrar och deras mödrar, 

Vi har två olika hemländer, min mor och jag, även om ordet hemland, ärligt talat i högsta grad är en oklar plats som både min mamma och jag i evigheter letat efter på den och den där och andras breddgrader med inget annat att påvisa än några futtiga födelsestäder, med det har väl vi alla, fötts på diverse olika platser alltså

Om jag hade haft en mamma som varit svensk skulle vårt modersmål varit detsamma

Det är väl detsamma säger min mamma. Men hur kommer det då sig att varje gång jag vill tala om alla de ord som är intima, som mens och binda, män och fitta och all den kärlek vi kan bevittna, till sig själv av dem alla, den absolut främsta, men även till en man och ibland till två som båda är lika tillgivna 

så slutar det alltid med att vi beter som två angränsande arabländer; en gång ett land, ett språk, ett folk, nu; plötsliga främlingar

oliksfränder genomkorsade blott av fiendelinjer
och så börjar jag gnissla tänder och min mamma gör det som drabbar mig så hårt, hon släpper tagit om mina barnahänder. 

Om jag hade haft en mamma som varit svensk

Skulle vår historias eko vara en klar oavbruten sång som skulle stampa i takt med våra steg mot en rodnande horisont, 

vilken syn vi hade varit, mamma och jag, som ett vykort från någon annans lyckliga semester
Om jag hade haft en mamma som varit svensk skulle jag gömma mig i hennes kjoltyg tills jag var stor nog att själv bära kjolen och när tiden kom skulle jag stolt proklamera
den här är retro- det är mammas gamla, skulle jag skryta och alla vännerna skulle fatta

”mammafynd”- och vi börjar skratta av allt det gemensamma vi delar och skattar högt som våra mödrar håller sina huvuden där de stå och där de gå, där de gå och där de stå

Ja, för om jag hade haft en svensk mamma skulle hennes garderob vara 

intakt sedan hon själv gick i sina ungdomsdagar

Långt ifrån kriget som trasar sönder, bränner ner, spottar ut alla hennes vackraste plagg i våldsamma sjok av aska och försvinna med vinden

om jag bara hade haft en svensk mamma 

skulle resorna mellan mig och jag och hon och hennes jag endast vara en kort promenad i kvarteret hem till min mamma och inte som idag
jorden-runt långa och aldrig klara 

Jag skulle parkera min cykel på hennes garageuppfart, ja för min mamma skulle haft en bil och ett körkort sen ett tidigt 70-tal och hennes frisyr skulle fortfarande gå i samma anda, raklång med mittbena.

Hon skulle aldrig mer behöva sitta still i passagerarsätet på någon mans bil varken hennes egen, hennes söner, hennes bröder eller någon annan jävla tönt. Mamma skulle vara den ängsligaste föraren ever, men ändå med hästlängder parera alla de hinder som på något sätt står i vägen för hennes drömmar och hennes döttrar

Nu istället får jag lita på min GPS som bara en blind människa

Om 33 mil, sväng vänster och sedan fortsätt på E4 och fortsätt på E4

Och sådär fortsätter E4, femman, sexan och sjuan

Vad jag verkligen då hade behövt en mamma som varit en svensk mamma

Jag skulle berätta för henne om min mens, hur den sipprade ner 

Likt dyrbar espresso mellan mina ben, ett predikament ingen man ville slicka

ren, jag var inte redo för den ensamma kvinnligheten

blod skiljer inte på blod, människor skiljer på blod och männen, ja vad ska jag säga

jag var inte redo för den kvinnliga ensamheten

Vara till minst 55-årsåldern den upp och ner vända koppen, den fysiska kroppen, 

den objektifierade kroppen,

den fångenskapen

Elegi

Det finns en sorg bortom. En känsla av försenad förlossning; ett barn som dör på vägen ut ur dig. Vanmakt. Livet som kom av sig och sorgen blir kvar; unkna rester; kvarlämnas inom dig, sopor som stått för länge i solen. Där hormoner, molekyler; skapar och omskapar. Dig, ditt, du. Här har allting börjat. Men du tvivlar på blanka ark. Det är alltid dessa tvivel. Osäkerheten i att aldrig veta. Gå tillbaka till punkt ett. Du backar till en början som cirkulerar, en karusell utan ändar. Var börjar egentligen den sorg vi kan ta hand om? Längre och mindre långt bort. Men aldrig; nuet. Aldrig det gripbara.
Minareterna dallrar av sång, melankoli. Du är inte ensam fast du aldrig känner annat än ensamhet. I ögonvrån ser jag mina förfäder veckla ut bönemattan på ett solvarmt tak i skymningen. Mosaikplattor på taken, ett golv på det dammiga, blekgula rispiga lertaket. Jag flyter omkring och når inte det som tillhör mig. Det som borde varit mitt; en barndom.
Sommarens ankomst är i tid. Punktlig, när den alltid är sen. Solen bränner var jag än befinner mig. Jag längtar till nord. Till fryspunkten. Jag ogillar kvällsolar. Det är för ljust för länge. Päronen i fruktfatet har trådar som fastnar mellan tänderna. Det är en smak av mögel i sockerlag. Död och mätta flugor, dovt surr tonar ut. Mellan fönsterglasen. Och så jag som inte vill slösa bort mera kött, men så slänger jag frukten i soporna fort och blundar när den dunsar ner i den plastklädda hinken. Jag slänger för mycket, och alltid det jag lovat mig ha kvar. Jag väntar alltid för länge eller för lite. Du däremot väntar inte. Du är, där tiden är som en lojal vän som för dig i takt framåt.
Det är i slutet av maj. Verandakatten och jag sitter på varsin sida i träsoffan. Loj, som en överjäst deg i hettan, flyter hon över i millimetrar, av och an. Av och an. Fet som en kossa. Vi är två sprickfärdiga juver som pendlar i otakt mot varandra. Öm,  hormonell smärta. Med en rastlöshet drar varandet i henne. Vi stirrar på varandra med getögat. Jag vet, vill jag säga. Och så kommer koltrasten. Rafsar i gräset som behöver mer sommar. Hackar. Hon är så ärtig. Alltid vacker. Men vad vet jag om det oskuldsfulla?
Snart tjocknar brisen till. Vi kan inte andas i den kokande solen. Hon river i mig. Klåda, det instängda kvinnliga; att vara belägrad. Uppstoppad. Tämjd. Varför ser alla gravida kvinnor ut som de inte njutit av sexet? Jag ser undergivenhet. Underkastelse. En kvinna på knän. Förtryck i ursprungsform. Jag kan inte ta tillbaka mina tankar.
Syrener, syrsor och strån som sticker i en. Jag vet inte var någonting är. En känsla av det stulna, av utradering. Ett fluorescerande sken bränner bort gränser, suddar ut minnen,  ett liv som går inåt för att söka skugga, ett palmblad som avger svalka. Landskapet är. Jag tittar på ord jag och ser bara gåtor, som om jag vaknade upp i ett främmande land och för en sekund övertygad om att jag inte var någonstans. Skräcken av att inte höra till, att bluffen är synad. Jag sluter ögonen för att be en bön jag på förhand sörjer; den blir obesvarad. Ohörd. En väg som slutar i en kant du inte vågar bemöta precis som allt annat som slutar i mörkret du inte vågar möta. Skogen är ditt ständiga mörker, men du älskar doften av smält vatten på mossa och barrträd.
Jag ber ändå för jag tror på det som finns inom mig.  Jag rör vid magen och önskar att min tro var starkare. Som min mors. Varför är det goda alltid odiplomatisk? En förhandling som kommer
av sig. En fred som utbryter i krig. Grusröjaren rullar i cirklar kring mig. Ljudet saxar in i mig, ett tråcklande som sliter i kött. Jag har blivit känslig för ljud jag inte kan utestänga; de skrämmer mig och blir större och större som en pratbubbla ovanför mig.
Det är sommar, en brännande sol ligger på, kajvattnet är en varm sårskorpa. Och så du som går emellan ditt liv och mitt, självsäkert, oberörd av allt det jag undanhåller för dig-­‐ ett transparent draperi, ett fotopapper ur framkallningsvätska hålls i ljuset och jag är sekunderna innan bilden framträder. Inför dig är jag alltid de där sekunderna innan. Innan vad? Innan jag blir jag. Du ser mig och ser skärvor jag skyndar mig att sätta ihop men det gör dig bara nervös. Du säger du måste hinna med nästa tåg. Vi kantrar in i varandra på ett alldeles för stort hav och jag flyter allt närmre, för det är allt jag kan. Och du, du är så levande. Du säger ja, jag har handlat lite yoghurt och chips, jag säger, ovanlig kombination, jag säger att jag är på väg till vännerna som väntar på mig runt hörnet, de har redan startat vinet. Rött vin, det är gott. Du säger, ja, etiopisk mat är så sjukt god. Du har en mörkgrön mössa på dig. Det är tidig vår, sen vinter. Nordanvinden rör sig sydost hela eftermiddagen och långt inpå natten. Jag fryser om benen. Jag fryser, fryser alla år, alla vintrar och vår. Jag vet inte hur länge jag kan strunta i allt jag inte kan; att ta hand om mig. Sömnlösa nätter går för långt, trötthet och hunger går för långt. Ät, sov, drick, vila när du inte känner för att vila, särskilt när du inte känner för att vila . Dina melerade ögon blänker. Ödlesvansar. En nervositet fingrar i mig, blåser upp till en vind som kastar om ord, rörelser och årstider. Jag omkullvälts. Hela du blir större än hela jag, en flicka i för stora paltor som blivit en kvinna utan att veta om det. Du får en irritation i rösten; du har aldrig begärt få mig i ditt liv, jag kom bakvägen, den stulna vägen. Jag stal din känsla för hövlighet, reflexsmässigheten, så känner jag i mig att jag stjäl sådant som tar ifrån mig allt jag vill äga; dig, området som omger dig; makten. Jag har aldrig gjort en bra affär. Att bli bemött med rodnad och skådespel; jag skäms över mitt allt, när jag är med dig. Det har jag alltid gjort. Du fäster blicken bortom mig, och jag vet att jag måste avsluta samtalet. Bryta upp från ögonblicket. Vi hittar kärlek. Sömnlösheten. Melankolin, letar efter sådant som inte får fångas. Det gör mig ont när verkligheten visar sig så verklig. Jag vill gå.  Dina ögon bär en blick av nyfikenhet, du ser mig och jag blir till något jag hela tiden försöker
förhandla bort i din närvaro. Du är så levande, till bristningsgränsen inom mig.