Det finns en sorg bortom. En känsla av försenad förlossning; ett barn som dör på vägen ut ur dig. Vanmakt. Livet som kom av sig och sorgen blir kvar; unkna rester; kvarlämnas inom dig, sopor som stått för länge i solen. Där hormoner, molekyler; skapar och omskapar. Dig, ditt, du. Här har allting börjat. Men du tvivlar på blanka ark. Det är alltid dessa tvivel. Osäkerheten i att aldrig veta. Gå tillbaka till punkt ett. Du backar till en början som cirkulerar, en karusell utan ändar. Var börjar egentligen den sorg vi kan ta hand om? Längre och mindre långt bort. Men aldrig; nuet. Aldrig det gripbara.
Minareterna dallrar av sång, melankoli. Du är inte ensam fast du aldrig känner annat än ensamhet. I ögonvrån ser jag mina förfäder veckla ut bönemattan på ett solvarmt tak i skymningen. Mosaikplattor på taken, ett golv på det dammiga, blekgula rispiga lertaket. Jag flyter omkring och når inte det som tillhör mig. Det som borde varit mitt; en barndom.
Sommarens ankomst är i tid. Punktlig, när den alltid är sen. Solen bränner var jag än befinner mig. Jag längtar till nord. Till fryspunkten. Jag ogillar kvällsolar. Det är för ljust för länge. Päronen i fruktfatet har trådar som fastnar mellan tänderna. Det är en smak av mögel i sockerlag. Död och mätta flugor, dovt surr tonar ut. Mellan fönsterglasen. Och så jag som inte vill slösa bort mera kött, men så slänger jag frukten i soporna fort och blundar när den dunsar ner i den plastklädda hinken. Jag slänger för mycket, och alltid det jag lovat mig ha kvar. Jag väntar alltid för länge eller för lite. Du däremot väntar inte. Du är, där tiden är som en lojal vän som för dig i takt framåt.
Det är i slutet av maj. Verandakatten och jag sitter på varsin sida i träsoffan. Loj, som en överjäst deg i hettan, flyter hon över i millimetrar, av och an. Av och an. Fet som en kossa. Vi är två sprickfärdiga juver som pendlar i otakt mot varandra. Öm, hormonell smärta. Med en rastlöshet drar varandet i henne. Vi stirrar på varandra med getögat. Jag vet, vill jag säga. Och så kommer koltrasten. Rafsar i gräset som behöver mer sommar. Hackar. Hon är så ärtig. Alltid vacker. Men vad vet jag om det oskuldsfulla?
Snart tjocknar brisen till. Vi kan inte andas i den kokande solen. Hon river i mig. Klåda, det instängda kvinnliga; att vara belägrad. Uppstoppad. Tämjd. Varför ser alla gravida kvinnor ut som de inte njutit av sexet? Jag ser undergivenhet. Underkastelse. En kvinna på knän. Förtryck i ursprungsform. Jag kan inte ta tillbaka mina tankar.
Syrener, syrsor och strån som sticker i en. Jag vet inte var någonting är. En känsla av det stulna, av utradering. Ett fluorescerande sken bränner bort gränser, suddar ut minnen, ett liv som går inåt för att söka skugga, ett palmblad som avger svalka. Landskapet är. Jag tittar på ord jag och ser bara gåtor, som om jag vaknade upp i ett främmande land och för en sekund övertygad om att jag inte var någonstans. Skräcken av att inte höra till, att bluffen är synad. Jag sluter ögonen för att be en bön jag på förhand sörjer; den blir obesvarad. Ohörd. En väg som slutar i en kant du inte vågar bemöta precis som allt annat som slutar i mörkret du inte vågar möta. Skogen är ditt ständiga mörker, men du älskar doften av smält vatten på mossa och barrträd.
Jag ber ändå för jag tror på det som finns inom mig. Jag rör vid magen och önskar att min tro var starkare. Som min mors. Varför är det goda alltid odiplomatisk? En förhandling som kommer
av sig. En fred som utbryter i krig. Grusröjaren rullar i cirklar kring mig. Ljudet saxar in i mig, ett tråcklande som sliter i kött. Jag har blivit känslig för ljud jag inte kan utestänga; de skrämmer mig och blir större och större som en pratbubbla ovanför mig.
Det är sommar, en brännande sol ligger på, kajvattnet är en varm sårskorpa. Och så du som går emellan ditt liv och mitt, självsäkert, oberörd av allt det jag undanhåller för dig-‐ ett transparent draperi, ett fotopapper ur framkallningsvätska hålls i ljuset och jag är sekunderna innan bilden framträder. Inför dig är jag alltid de där sekunderna innan. Innan vad? Innan jag blir jag. Du ser mig och ser skärvor jag skyndar mig att sätta ihop men det gör dig bara nervös. Du säger du måste hinna med nästa tåg. Vi kantrar in i varandra på ett alldeles för stort hav och jag flyter allt närmre, för det är allt jag kan. Och du, du är så levande. Du säger ja, jag har handlat lite yoghurt och chips, jag säger, ovanlig kombination, jag säger att jag är på väg till vännerna som väntar på mig runt hörnet, de har redan startat vinet. Rött vin, det är gott. Du säger, ja, etiopisk mat är så sjukt god. Du har en mörkgrön mössa på dig. Det är tidig vår, sen vinter. Nordanvinden rör sig sydost hela eftermiddagen och långt inpå natten. Jag fryser om benen. Jag fryser, fryser alla år, alla vintrar och vår. Jag vet inte hur länge jag kan strunta i allt jag inte kan; att ta hand om mig. Sömnlösa nätter går för långt, trötthet och hunger går för långt. Ät, sov, drick, vila när du inte känner för att vila, särskilt när du inte känner för att vila . Dina melerade ögon blänker. Ödlesvansar. En nervositet fingrar i mig, blåser upp till en vind som kastar om ord, rörelser och årstider. Jag omkullvälts. Hela du blir större än hela jag, en flicka i för stora paltor som blivit en kvinna utan att veta om det. Du får en irritation i rösten; du har aldrig begärt få mig i ditt liv, jag kom bakvägen, den stulna vägen. Jag stal din känsla för hövlighet, reflexsmässigheten, så känner jag i mig att jag stjäl sådant som tar ifrån mig allt jag vill äga; dig, området som omger dig; makten. Jag har aldrig gjort en bra affär. Att bli bemött med rodnad och skådespel; jag skäms över mitt allt, när jag är med dig. Det har jag alltid gjort. Du fäster blicken bortom mig, och jag vet att jag måste avsluta samtalet. Bryta upp från ögonblicket. Vi hittar kärlek. Sömnlösheten. Melankolin, letar efter sådant som inte får fångas. Det gör mig ont när verkligheten visar sig så verklig. Jag vill gå. Dina ögon bär en blick av nyfikenhet, du ser mig och jag blir till något jag hela tiden försöker
förhandla bort i din närvaro. Du är så levande, till bristningsgränsen inom mig.
No comments:
Post a Comment