Trifa, skriv ner dina minnen. Rakt upp och ner bara. Skriv som du minns dem. Skriv utan snirkliga mönster kring varje ord, som du är så förtjust i. Det här är inte poesi. Det här är ditt liv. Det var ditt liv. Du överlevde, knapphändigt. Ändock. Det är mer än de flesta uppnår. Tänk på att du överlever och överlever och överlever tills du inte längre gör det. Och då dör du. Och då blir den här berättelsen irrelevant. Du blir obetydlig. När evigheten tar vid stafettpinnen blir chimären av vårt liv skrattretande. Men på döden tänker du varje dag. På nåden du tror finns i totala utradering, på hur det var innan du föddes. Du tänker ofta på din far. På den bultande våldsnerven som gick varm i hans knytnäve när den träffade dig mellan kindben och haka och just när blodet trängde genom din spänstiga tonårshud, tänkte du att du önskade att han inte knullat din mor så frekvent som han gjort. Du bad en bön för att i efterhand förändra det som på förhand kunde förhindrats. Hans sperma. Hans utlösning. Hans orimliga kåthet. Du tänker på alla kvinnor han inte knullade före din mor, som du önskar han gjort, för de skulle inte komma att bli din mor. Du önskar du kunnat stävja din mors abnormt fruktsamma kropp från alla hans tidigare oförlösta utlösningar. Från hans omättliga behov av några fjuttiga sekunders spasmer av välbehag och den tragedi dessa få sekunder skulle komma att sätta i rörelse, ostoppbar, okuvlig, oanständig i decennier av evighet. Du tänker att en sån ful man aldrig skulle annars fått komma, utan hjälp av gratis porr tillhandahållen av en enkel dator och skaplig internetuppkoppling; som det ska vara, som det är för alla fula, våldsamma män, givet att de bor i ett någorlunda jämställt land. I ett demokratiskt land är kvinnans förunnade privilegium att välja bort fula, våldsamma män. I ett demokratiskt land är det en ful och våldsam mans oundvikliga öde att förgås i ensamhet och skam, i en fängelsecell, i familjehemmets källare eller i en enslig stuga i skogen. Du tänker att det är precis så det ska vara. Att det är så naturen planerat för mänsklighetens framåtblivande, för att säkra människans överlevnad. Att vi aldrig kommer få slut på krig om fula våldsamma män fortsätter göra barn. Att det är i enighet och fredlighet vi skulle ha varit idag om naturen fått verka i lugn och ro, om Darwins selekteringsprocess, denna geniala förfiningsprocess fått fortlöpa. Du tänker att det är väl för jävla typiskt att du skulle födas in i en kultur som förkastar Darwins genialitet till förmån för religionens imbecilla sagovärld. För alla andra av naturens arter tar det tid och energi till uppvaktning, att hitta en partner. Du tänker att det måste vara fula, våldsamma män som skapat religionen för att få knulla, med tvång; direkt eller indirekt. Så drar du med pekfingret över globen och stannar över den klump av länder där krig och kvinnovåld och våldtäkter och analfabetism och mord på flickfoster och barnbrudar och hedersmord och inavel och brutalitet är vardag, är regel, är naturtillståndet. Ett mekaniskt illamående drar hårt i tarmen, så att det för ditt inre öga flimrar miljontals ansikten fula våldsamma män och du; en efter en, avrättar dem. Du kan inte vänta på att de själva ska ta hand om sin egen undergång. Du tänker det kommer att hända en dag. En dag. En dag. En dag. Den vackraste av dagar. Den kommer. Sanna mina ord. Det kommer att hända. De fula våldsamma männens undergång. Om de bara inte knullade som kålbladlöss, skulle deras våldsamhet ta kål på dem fortare än vi hinner läsa upp alla de grymheter de är skyldiga till. Du tänker; den dagen ska jag dansa mig fakking utmattad, fakking svettig nästintill medvetslös, på oändligt många gravar!
No comments:
Post a Comment