Sylvia, Karin och Anne

23 oktober, Stockholm

Till Sylvia Plath, Karin Boye och Anne Sexton

Kära systrar,

Jag ber er; fortsätt läsa! Dröj inte vid ordet systrar alltför länge. Så snart ögat registrerat det, läs vidare. Ha tålamod med det slarv på vilket jag kastar mig med ordet utan att ha egentlig fog för det, varken i tid eller i något rum. Ni är döda. Jag lever. Ni var alla tre vita kvinnor som föddes och dog i kroppar som var intakta för de efterlevande att paketera i respektfulla höljen. Jag själv har ömsat skinn så många gånger att kontakten med vatten på min hud vid den sista tvagningen kommer krympa min kropp till en våt hög fjädrar. Mitt fysiska eftermäle kommer att få plats i en kaffemugg, givet att man kramar ur all vätska före jordfästelsen. Alla vi som överlevt längre än vi borde vet att man efter en tidpunkt får slut på skinn att byta ut, att skydda sig med, att hålla inne med det som är ens eget. Hur mycket kan en människa köpslå med andra utan att ge efter för misantropin, för självföraktet, för att kunna leva invid dem? För jag har karvat ut så många delar. Om ni bara la era öron mot min bål, skulle ni höra ekots tre trappsteg; eko, eko, eko. Hela mitt väsen skriker av fantomsmärtor; buk, huvud, hjärta, händer och ögon. Men jag ångrar ingenting. Det vill säga; jag tar en blyertspenna och drar en svart cirkel; ett lasso runt meningslösheten och halar in, halar in. En cowboy och tjuren. Jag vill vara en kvinna i kontroll. Med livets nerv ryckandes i mina händer, nära mitt hjärta. Och när meningslösheten än en gång svämmat över, raderar jag mitt provisoriska blyertsklotter och anlägger en ny cirkel. Det är mitt lilla vita staket. Utanför det finns det vackra livet med den vackre mannen. Allt som inte är mitt.
I tankens apatiska letande efter mening med denna färd finner jag mig oftare än jämt med att försöka lösa gåtan med de tvenne ansikten; varför vill jag så behaga människor när jag på samma gång drabbas av akut andnöd i deras närvaro? Jag vet att Marilyn kände så. Men inte du, Sylvia. Tvärtom, du älskade alla, skrev du i en dagboksanteckning. Men ändå; vi har så mycket gemensamt. Förutom att vi ständigt skrapar blodig vår hud mot den karga verkligheten har vi en minsta gemensamma nämnare och nej, det är inte vårt mörka hår. Inte heller skrivandet, inte depressionerna och mörkret, inte ens ambivalensen inför vår kvinnlighet. Nej, det är hör och häpna; vårt stjärntecken! Vi fyra är födda i skorpionens tecken. Finns månne vägen ut ur livsledan i mysticismen, i astrologins organiserade kaos? Du, Anne, återkom ofta till månaden november i dina dikter. Du var också ett novemberbarn. Min födelsedag är inklämd mellan era, den1 november. Karin, din födelsedag var 26 oktober, dagen efter, den 27 oktober fyllde du, Sylvia, och du Anne 9 november.

Ni fattas mig. Jag hade verkligen behövt er nu. Jag önskar jag kunde väcka de döda(er) till liv, men jag orkar knappt leva ett liv som ännu inte är dött. Vad är det då att inte orka med? Jag behöver ju bara inte hålla andan, inte transportera rakblad från badrummet till sovrummet där rakblad aldrig är mer obekväma än bland fluffiga kuddar och dunfyllda täcken, inte snegla på traven bensodiazepiner; de små vita kornen som bubblar upp i sina genomskinliga kupor om tio på varje karta, inte bege mig i riktning mot Skanstullsbron, eller Liljeholmsbron (de två ligger på promenadavstånd), inte dröja kvar med blicken i taket av andra ambitioner än hur i helskotta nå så högt till spindelväven och de intorkade blodfläckarna från avgångna somrars myggmassaker, för att rensa och skrubba, inte heller gå på istäckta sjöar efter februari-månad därför att de glimmar i vårsolen av förräderi och av en skönhet med en räv bakom örat. Jag måste inte lockas ut dit. Det måste jag faktiskt inte.

Härute är det så ensamt, i denna lyckogalna verklighet, där lyckliga kvinnor är maskiner man stoppar vänlighetsmynt i så att sex faller ut; klara att konsumeras. Nu parafraserade jag dig, Sylvia. Dock gör mig ont att replikera att du hade fel när du så självsäkert sköt mot himlen efter stjärnor att fälla. ”Girls are not machines you put kindness coins into until sex falls out.” skrev du en gång. Då skulle du nu bevittna vad min tids kvinnliga ”förebilder” gör för pengar och karriär. En värld full av Beyoncéer och Rihannor. Identifikationen är död. Jag, kvinna, har blivit en en-storlekskorsett. En timglasfigur förvrängd till rumpor och bröst, större och störst är bäst. Det är hård konkurrens om mannens uppmärksamhet, fastän vi sen gammalt fastställt den manliga blicken som farlig och destruktiv och i minst ett århundrade med att kasta oss ur dess skugga och in i ljuset. Nuförtiden är koketteriet accepterat, så länge du tjänar feta stålar på din kropp. Det heter ”stark kvinna”, ”girlpower”. Det värsta av allt ändå är att man kallar denna framgångsrika utförsäljning av det förvärvade andra kvinnoidealet; det sköra, det dyrköpta, för vinsten av ”hårt arbete”; som att tilldra sig en mans trånande är en utdragen och svår konstart? Som att sälja sin kropp någonsin saknat budgivare. Någonsin.
Poeterna, min tids motsvarighet till er, systrar, har aldrig varit mer anonyma och onåbara: med obegripligt språk och avsaknad av dagordning degenererar de det kvinnoskrik ni en gång förlöste till en pipig, nästan ohörbar kvinnlig stämma. Eller så kämpar de för att nå konsensus. Ingen utmanar, ingen är sårbar. Jag går vilse i Ann Jäderlunds(som förövrigt fyller på samma dag som du, Anne, jag är ledsen) och Katarina Frostenssons abstrakta världar; i elitismen och utraderingen av kvinnofrågorna. För mig kan de lika gärna vara robotar som godtyckligt spottar ur sig ord; liksom det var en trasig pennas förtjänst som sprutade ut bläck ut på ett vitt ark, för vi vet; det dräller ju vita ark på poeters skrivbord. Detta är dagens lyrik i sitt tillblivande.

Det är svårt att vara kvinna idag. Det är en ensamsyssla. Alla kvinnor vill vara inga kvinnor. Eller lyckliga kvinnor. Ingen kvinna eller glad kvinna. Kanske har ingenting förändrats sen ni levde? Jag vet att det inte fanns plats för ledsna kvinnor på er tid. Ingenting har förändrats sen dess med det.

Förlåt mig, det här blev ett spretigt brev med ett abrupt slut. Jag insåg plötsligt varför ni valde att dö, och måste sätta mig i tystnad och smälta det. I nästa brev ska jag uppfostra mina tankar att löpa i ett spår. Jag lovar.

Med kärlek

Trifa