Det självhatande folket

Allt sker en kort period i november. Iskalla vindar ifrån snötäckta bergstoppar i Shaqlawa drar in över Hawlers dalsänkor och blir kvar. Redan innan den första skälvande gryningstimmen slagit är kylan djupt cementerad i husfasaderna. Under natten har hawlerborna vaknat och dragit ytterligare ett täcke över sig. Eller två. Köldchock! En natt hade jag fem täcken över mig och hackade tänder. 

Husen här är byggda av cement, av hålsten. Hur rik du än är bygger du ditt nya hus av hålsten, ett material som, enligt ett svenskt byggföretag, fördelaktigt används till carportar, murar, hästboxar och gödselplattor. Ni vet, till stall, garage och sånt, där människor oftast inte förlägger sitt sovrum eller äter sin frukost. Vintertid är kylan kvar i väggarna. Långt efter nordanvindarna blåst över är det kylskåpstemperatur inomhus. Om somrarna är samma väggar heta som ett febrigt barns panna. Apparaterna, som alstrar värme och kyla(sommartid), drivs av el eller fotogen; energikällor som kostar mycket pengar i längden. Vintertid leder den kraftiga användningen av dessa till sådan belastning av elnätet att hemmen blir utan elektricitet halva dagar/nätter.
Så människorna jämrar sig över el-fakturan; för kostsam! Över kylan; vi är sjuka jämt! Över värmen; jag smälter bort! Över elens frånvaro; jämmer jämmer...existenstiell klagosång...suck..politiskt hat...suck.
Så jag undrar givetvis om det inte på sikt är bättre med annat material till husbyggen; isolerande, temperaturreglerande?
När svaret väl kommer får jag plötsligt en djup insikt om mitt folk. En insikt som syr ihop historiens godtyckligheter; lidandes länkar låses samman. Jag ser guldet glimra fram ur sanden, under vattnet. Svaret blir kristallklart; kurderna hatar sig själva. Sekler av hat utifrån, av folkmord, krig, massmord, förföljelser har satt sina spår. Rötan når rötterna.Det går inåt. Internalisering. Det enda vi vet av; smärta. Eftersom fred är en främmande känsla i vår kropp hamnar kroppen gärna tillbaka in i konfliktens trygga famn.
"Vi har vant oss vid det här. Dessutom kostar annat material mer. Dessutom är detta enklare. Dessutom är det bara så". Vi kan smärta.

Trafiken i Kurdistan rullar på efter anvisning; VAR MANS LAG GÄLLER HÄR.Ingen bil kör innanför sitt körfält. Hela körbanan fylls på tills utrymmet är kvävt, vilket gör man får börja tuta; " Jag passerar dig från vänster, se upp!" "Jag får visst plats, maka på dig" TUT.TUT.TUT.
Varje taxichaufför jag pratar med meddelar luttrat samma sak; "Det är för-jävligt. Men det är såhär här. Dessutom var det hans eget fel." säger han och återupptar sitt bråk; med gester, fräcka ord, fula sliringar av bilkroppen; ett av ändlöst många trafikbråk, jag bevittnar varje dag, i varierande allvarsgrad. Vi kan krig.

En vän jag känner vill cykla. Hon är underbar och djupt troende. Islam uppmuntrar henne att förkovra kropp och själ. Att profeten Muhammed själv (frid vare över honom) lärde sina döttrar att simma, läsa och deala med ekonomiska bestyr borde uppmuntra min vän, tycker man. Men hon säger" Vi gör inte så bara".
Ingen i Kurdistan orkar offra sig för den välbehövliga förändringen. Man beundrar Rosa Parks, på håll. Skammens grepp har sina klor på kurdens livsnerv- alltid redo kapa av hens livslust och glädje. Vi kan sorg.
I min väns fall innebär en uppoffring, som minst, ett par extra blickar. Som mest, ja det är det ingen som vet, eftersom ingen testat gränsen.
Svaret gör mig matt. "Vi gör inte så bara" "Det är bara så".Så hon fortsätter tråna.Tråna efter  den där frihetskänslan hon vet lär infinna sig på cykelsadeln; när vinden blåser i ansiktet och fladdrar till sjalen. Själen längtar efter sånt den vill erfara!

Kurden är ett misshandlat barn som för vidare våldsretoriken- generationer av skadat gods återskapas. Vanans makt är orubblig. Lagen om reproduktion i sin essens.