Depression

Det var en begravning i min hjärna
och sörjande som fram och åter
trampade och trampade tills det var
som sinnet bröt igenom
och när de alla satt sig ner
en mässa-likt en trumma
slog och slog till dess jag trodde
min tanke skulle domna
och då hörde jag dem lyfta en kista
och gnida mot min själ
med samma skor av bly-igen
då började rymden klämta
som om alla himlar vore en klocka
och att vara blott- ett öra är
och Jag och Tystnaden, ett underligt släkte
skeppsbrutna, avskilda, här

Och då- en planka i förnuftet, brast
och jag föll ner och ner och
slog mot en värld, i varje duns
och upphörde att veta-då.

-Emily Dickinson