Monday, September 1, 2014

Free at last, men

Jag hade sett mycket av världen redan som 10-åring. Men visste ingenting om mellanmänskliga relationer. Människa och människa. Clueless, typ. 7 år senare när jag stack hemifrån var läget i stort sett detsamma.
I vilken kris-situation som helst var jag iskall och effektiv. Jag visste precis vad jag skulle g
öra, när och hur och vem att hand om först och vilka man bör kontakta och i vilken ordning. Ett krigsbarns stora talang, antar jag. Överlevnadsinstinkten. Superskärpan.
Jag har sprungit hals
över huvud undan nazister, gått emellan i slagsmål på stan, tagit hand om av spriten medvetslösa människor som somnat i snödrivor mitt i natten, hustrumisshandlare, mobbare utan att tveka och bry mig om att jag var rädd. Men att vara lugn i relationer, ha tillit till människor och ge sig hän- omöjligt. En konsekvens av svikna förtroenden- for sure! Du har det också, inte-lita-på-någonsomstårförnära-SYNDROMET. Men du, du kan inte överleva sådär, vet du väl? Du vet det, va? I´m tellin´you, girlfriend. Jag har sett många tjejer genom åren som råkat j-vligt illa ut.(Ska skriva deras historier i senare inlägg)Just frigivna ifrån HEMMA-FÄNGELSET har de hoppat för högt för tidigt. Våldtäkter, våldtäktsförsök, misshandel, droganvändning som gått överstyr, skumma nätdejter är få exempel på alla de fällor du kan kliva i. Det är underbart att vara fri! Underbart att testa livet, jag vet det. Jag har gjort det också men jag har också råkat illa ut, för illa. Så ta det lugnt i början. Ta hand om ditt psyke först.
Och om du vill, när du orkar, börja arbeta på att lita på någon. Gärna den där som tycks vilja dig väl. Hen som bakar bröd till dig, köper sockor i julklapp för du alltid fryser vintertid, hen som stannat kvar trots dina många utbrott. Till exempel.

No comments:

Post a Comment