Döden.
Döden. Döden
är förhandlingsbar. Ni tror inte, men jag vet. Döden har en akilleshäl. Det är
inget som komprometterar honom förstås eller förminskar
hans makt över oss. Döden kommer aldrig bli ett tamt djur vi binder
vid vår härd medan brasan sprakar och glöder vid vår
huvudgärd och vargflocken ylar
uti natten. Döden kommer aldrig,
aldrig bli en skugga av sitt forna jag. Begrunda det en sekund. Vi kommer
aldrig någonsin kunna sätta ihop följande
mening ”Ha, kolla Döden, den stackarn, han är numera bara en skugga av sitt forna jag. Visst
ser han blek och trött
ut?”
Döden är skuggskaparen och gäckar oss när vi dyker upp med en lampa, en låga, ett ljus. Detta faktum kommer aldrig att förändras. Aldrig. Men döden har en svag punkt. Jag ska snart berätta för er om den. Först kanske ni vill veta hur jag kan veta det? Sen jag var liten har jag fört dialog med Döden. Såhär har det låtit emellanåt.
Döden är skuggskaparen och gäckar oss när vi dyker upp med en lampa, en låga, ett ljus. Detta faktum kommer aldrig att förändras. Aldrig. Men döden har en svag punkt. Jag ska snart berätta för er om den. Först kanske ni vill veta hur jag kan veta det? Sen jag var liten har jag fört dialog med Döden. Såhär har det låtit emellanåt.
”Döden,
jag är så lycklig nu. Åh
vad livet är härligt, snälla
låt mig leva lite till.
Mitt hjärta slår så
fort nu, är det du döden?
Ta mi g inte än, inte nu. För det finns en kille, hans händer är fantastiska och de gjorde saker med mig du säkert skulle fnysa åt, då du kära Döden, efter vad jag förstått inte är så into liv och levande sensationer som exempelvis den process som föregår en ackumulation av kroppsvätskor och dylikt. Och här var det, tyvärr, mycket av sånt, liv och saliv, våta pölar här och var. ”
Ta mi g inte än, inte nu. För det finns en kille, hans händer är fantastiska och de gjorde saker med mig du säkert skulle fnysa åt, då du kära Döden, efter vad jag förstått inte är så into liv och levande sensationer som exempelvis den process som föregår en ackumulation av kroppsvätskor och dylikt. Och här var det, tyvärr, mycket av sånt, liv och saliv, våta pölar här och var. ”
Eller såhär.
”Snälla
Döden, kom inte nu. Det är väl
inte du som skakar om flygplansvingarna eller förtätar det där
molnet som dånar av mörker och turbulens, åh hjälp
där kom det. Hu. Snälla
Döden, jag vill hinna se
Los Angeles. Min syster har bott där
i fyra år och jag har inte
kunnat besöka henne förrän
nu. Låt mig bara hinna se LA.
Jag har hört att den mexikanska
cuisinen där är något
utöver det vanliga. Visste
du förresten att det var
mexikanarna som grundade staden Los Angeles och nu får utstå
ohyggliga smädelser för att de vägrar
tala engelska? Jag har alltid velat smaka Tamales. Hallå,
Döden, är du där?
Nej förresten, svara inte.
Jag vill inte veta.”
Samtalen påminner
om de jag har med Gud. De stunder jag tror på
Gud. Ibland tänker jag de är en och samma. Och jag är inte ensam med min misstanke. Gudomen i falsk
skepnad, Döden dold i skuggorna. Guds
tystnad, är det du Döden som talar? Döden
och Gud som lika goda kålsupare.
Blasfemi! skriker min stackars mor. Men är
det inte något påfallande likadant över
dem. De erbjuder mig samma tjänst;
smärtfrihet. Total
utradering. Och jag kan inte annat än
känna mig som en
ambivalent konsument. Maktlös
inför konsekvenserna av
vilka slag de än må vara. Jag lärde mig tidigt att Döden är
allomfattande i sin existens när
den blir din existens. Men det finns faktiskt en lucka mellan livet och Döden där
vi kan sitta öga mot öga med Döden, föra ett samtal. Jag insåg det i samma sekund jag mötte Döden för många år sen nu. Tyvärr måste du
ha empirin för att relatera till min
upplevelse, men tro mig på den punkten. En sak ska du veta, om du inte redan
vet. Döden är en skicklig samtalspartner, alltid
respektfull. Men kom inte tomhänt
till ditt möte med Honom. Ett tips! Han är
inte materialist. Du måste
ha något annat i skjortärmen, något
att byteshandla med. Någon
del av ditt liv. Där har du hans akilleshäl. Mer kan jag inte avslöja.
