”Det finns bara en person som tror mer på mig än jag själv och det är min mamma” sa klasskompisen på Journalisthögskolan som balanserade
stadigt på sina journalistföräldrars axlar.
I en intervju på frågan ”en svaghet hos dig?” skrattar SVT-Korrespondenten
Samir Abu Eid; ”Jag har gott självförtroende, ha ha.”.
Daniel skrev dikter. Vissa hyfsade. Han knåpade på i sitt spokenwordiga hörn. Tills exet Laleh gjorde
skådisdebut och skivdebut. Då brast någon för honom ömmande punkt; den pojknaiva
övertygelsen om det manliga
arvets exklusivitet inom konstnärskrået, direkt nedärvt från svunna mesopotamiska
tider. Kvinnor från Mellanöstern kan inte skapa konst, skriva och spela, var det sista som hördes av Daniel.
På skrivarkursens lära känna varann-rundan säger klasskamraten ”Jag har
skrivit akademiskt förut och det gick bra så jag tänkte att det här (alltså, skönlitteratur, dramatik,
poesi reds.anm) kan ju inte vara så svårt.”
Lena skriver en roman som får en höra melodier ifrån en förbigången tid, en saknad tid när författare skrev riktiga
romaner. Typ som Ivar Lo och Moa Martinsson. Författaryrket kändes plötsligt lockande igen tack vare Lena tills
Roy kommer med sitt nervösa klottrande och gör barnsliga streck tvärs igenom romanen, utan att
bli dömd för detta egenmäktiga förfarande. I en spindelväv av osäkerhet kring vad Lena egentligen konstruerat; fiktion, rykten, självbiografi etc tar Roy det säkra före det osäkra och claimar hennes verk
på det enda sätt han kan för att rädda ansiktet. Roy vänder denna komprometterande
striptease till sin fördel genom att göra sig själv till en del av
romansuccén och i samma smäll underminera Lenas
kompetens. Härskarteknik; förneka Lenas ord om att det är fiktion. Säg att du är Hugo Rask. Utan Roy inget
mästerverk.
För om historien är sann innebär det att Roy bara är en lagom god svennebanan
med ett ja-sägande team runt sig. Att kejsaren
är naken. Då är det bra att
förekomma skammen, tänkte Roy.
Inspiration; Jan Guillou, Jay Z, Ike Turner, Samir Abu-Eid, alla manliga kockar i Sverige särskilt Paul Svensson och Tommy Myllimäki.
No comments:
Post a Comment