Döden

Döden. Döden.  Döden är förhandlingsbar. Ni tror inte, men jag vet. Döden har en akilleshäl. Det är inget som komprometterar honom förstås eller förminskar hans makt över oss. Döden kommer aldrig bli ett tamt djur vi binder vid vår härd medan brasan sprakar och glöder vid vår huvudgärd och vargflocken ylar uti natten. Döden kommer aldrig, aldrig bli en skugga av sitt forna jag. Begrunda det en sekund. Vi kommer aldrig någonsin kunna sätta ihop följande mening ”Ha, kolla Döden, den stackarn, han är numera bara en skugga av sitt forna jag. Visst ser han blek och trött ut?”
Döden är skuggskaparen och gäckar oss när vi dyker upp med en lampa, en låga, ett ljus. Detta faktum kommer aldrig att förändras. Aldrig. Men döden har en svag punkt. Jag ska snart berätta för er om den. Först kanske ni vill veta hur jag kan veta det? Sen jag var liten har jag fört dialog med Döden. Såhär har det låtit emellanåt.

”Döden, jag är så lycklig nu. Åh vad livet är härligt, snälla låt mig leva lite till. Mitt hjärta slår så fort nu, är det du döden?
Ta mi g inte än, inte nu. För det finns en kille, hans händer är fantastiska och de gjorde saker med mig du säkert skulle fnysa åt, då du kära Döden, efter vad jag förstått inte är så into liv och levande sensationer som exempelvis den process som föregår en ackumulation av kroppsvätskor och dylikt. Och här var det, tyvärr, mycket av sånt, liv och saliv, våta pölar här och var. ”

Eller såhär.

”Snälla Döden, kom inte nu. Det är väl inte du som skakar om flygplansvingarna eller förtätar det där molnet som dånar av mörker och turbulens, åh hjälp där kom det. Hu.  Snälla Döden, jag vill hinna se Los Angeles. Min syster har bott där i fyra år och jag har inte kunnat besöka henne förrän nu. Låt mig bara hinna se LA. Jag har hört att den mexikanska cuisinen där är något utöver det vanliga. Visste du förresten att det var mexikanarna som grundade staden Los Angeles och nu får utstå ohyggliga smädelser för att de vägrar tala engelska? Jag har alltid velat smaka Tamales.  Hallå, Döden, är du där? Nej förresten, svara inte. Jag vill inte veta.”

Samtalen påminner om de jag har med Gud. De stunder jag tror på Gud. Ibland tänker jag de är en och samma. Och jag är inte ensam med min misstanke. Gudomen i falsk skepnad, Döden dold i skuggorna. Guds tystnad, är det du Döden som talar? Döden och Gud som lika goda kålsupare. Blasfemi! skriker min stackars mor. Men är det inte något påfallande likadant över dem. De erbjuder mig samma tjänst; smärtfrihet. Total utradering. Och jag kan inte annat än känna mig som en ambivalent konsument. Maktlös inför konsekvenserna av vilka slag de än må vara. Jag lärde mig tidigt att Döden är allomfattande i sin existens när den blir din existens. Men det finns faktiskt en lucka mellan livet och Döden där vi kan sitta öga mot öga med Döden, föra ett samtal. Jag insåg det i samma sekund jag mötte Döden för många år sen nu. Tyvärr måste du ha empirin för att relatera till min upplevelse, men tro mig på den punkten. En sak ska du veta, om du inte redan vet. Döden är en skicklig samtalspartner, alltid respektfull. Men kom inte tomhänt till ditt möte med Honom. Ett tips! Han är inte materialist. Du måste ha något annat i skjortärmen, något att byteshandla med. Någon del av ditt liv. Där har du hans akilleshäl. Mer kan jag inte avslöja.