Tonight!

Tonight I'll be dancing for Syria, in Ankawa.

Theme is BLACK/WHITE. The money goes to the refugees of Syria. Happy new year!

gimme shelter

Syria - just a shot away.

ART in exile

...

so far, SO good

...

Sweat it out, Erbil 20°C!

Förberedelser

I follow rivers

View from where we stand/outstanding as far as eyes can see
I see/ stumbling lights/ gritty waters
winning is/winning, winning me
we watch the unknown/ that beautiful sea
not knowing/not knowing/yet
I follow you
contingency is
strange fruit/in your mouth me
who cannot never be
I know one that cannot ever be
exile

Det självhatande folket

Allt sker en kort period i november. Iskalla vindar ifrån snötäckta bergstoppar i Shaqlawa drar in över Hawlers dalsänkor och blir kvar. Redan innan den första skälvande gryningstimmen slagit är kylan djupt cementerad i husfasaderna. Under natten har hawlerborna vaknat och dragit ytterligare ett täcke över sig. Eller två. Köldchock! En natt hade jag fem täcken över mig och hackade tänder. 

Husen här är byggda av cement, av hålsten. Hur rik du än är bygger du ditt nya hus av hålsten, ett material som, enligt ett svenskt byggföretag, fördelaktigt används till carportar, murar, hästboxar och gödselplattor. Ni vet, till stall, garage och sånt, där människor oftast inte förlägger sitt sovrum eller äter sin frukost. Vintertid är kylan kvar i väggarna. Långt efter nordanvindarna blåst över är det kylskåpstemperatur inomhus. Om somrarna är samma väggar heta som ett febrigt barns panna. Apparaterna, som alstrar värme och kyla(sommartid), drivs av el eller fotogen; energikällor som kostar mycket pengar i längden. Vintertid leder den kraftiga användningen av dessa till sådan belastning av elnätet att hemmen blir utan elektricitet halva dagar/nätter.
Så människorna jämrar sig över el-fakturan; för kostsam! Över kylan; vi är sjuka jämt! Över värmen; jag smälter bort! Över elens frånvaro; jämmer jämmer...existenstiell klagosång...suck..politiskt hat...suck.
Så jag undrar givetvis om det inte på sikt är bättre med annat material till husbyggen; isolerande, temperaturreglerande?
När svaret väl kommer får jag plötsligt en djup insikt om mitt folk. En insikt som syr ihop historiens godtyckligheter; lidandes länkar låses samman. Jag ser guldet glimra fram ur sanden, under vattnet. Svaret blir kristallklart; kurderna hatar sig själva. Sekler av hat utifrån, av folkmord, krig, massmord, förföljelser har satt sina spår. Rötan når rötterna.Det går inåt. Internalisering. Det enda vi vet av; smärta. Eftersom fred är en främmande känsla i vår kropp hamnar kroppen gärna tillbaka in i konfliktens trygga famn.
"Vi har vant oss vid det här. Dessutom kostar annat material mer. Dessutom är detta enklare. Dessutom är det bara så". Vi kan smärta.

Trafiken i Kurdistan rullar på efter anvisning; VAR MANS LAG GÄLLER HÄR.Ingen bil kör innanför sitt körfält. Hela körbanan fylls på tills utrymmet är kvävt, vilket gör man får börja tuta; " Jag passerar dig från vänster, se upp!" "Jag får visst plats, maka på dig" TUT.TUT.TUT.
Varje taxichaufför jag pratar med meddelar luttrat samma sak; "Det är för-jävligt. Men det är såhär här. Dessutom var det hans eget fel." säger han och återupptar sitt bråk; med gester, fräcka ord, fula sliringar av bilkroppen; ett av ändlöst många trafikbråk, jag bevittnar varje dag, i varierande allvarsgrad. Vi kan krig.

En vän jag känner vill cykla. Hon är underbar och djupt troende. Islam uppmuntrar henne att förkovra kropp och själ. Att profeten Muhammed själv (frid vare över honom) lärde sina döttrar att simma, läsa och deala med ekonomiska bestyr borde uppmuntra min vän, tycker man. Men hon säger" Vi gör inte så bara".
Ingen i Kurdistan orkar offra sig för den välbehövliga förändringen. Man beundrar Rosa Parks, på håll. Skammens grepp har sina klor på kurdens livsnerv- alltid redo kapa av hens livslust och glädje. Vi kan sorg.
I min väns fall innebär en uppoffring, som minst, ett par extra blickar. Som mest, ja det är det ingen som vet, eftersom ingen testat gränsen.
Svaret gör mig matt. "Vi gör inte så bara" "Det är bara så".Så hon fortsätter tråna.Tråna efter  den där frihetskänslan hon vet lär infinna sig på cykelsadeln; när vinden blåser i ansiktet och fladdrar till sjalen. Själen längtar efter sånt den vill erfara!

Kurden är ett misshandlat barn som för vidare våldsretoriken- generationer av skadat gods återskapas. Vanans makt är orubblig. Lagen om reproduktion i sin essens.

guilty pleasure in Iraq

I have a red dress!

it´s actually more like a robe(it IS a robe!) but since it only cost me 3000 dinar-2.6 dollars-17 kronor and the color is absolutely gorgeous, I´m using it as my party ensemble.

19 december 2013

en dag att glömma 
obefintlig för minnet 
imorgon, om ett år
jag måste skriva för att minnas
att jag älskade idag, att jag verkligen försökte
att jag levde, att jag stöttade någon
att jag sörjde min mors pyrrhussegrar, min fars förluster
att en syrisk ung man gav mig ett halvt kilo nyrostade solrosfrön gratis, för vi båda fann varandra vackra över ett kort ögonkast, en stunds amnesti från ett krig inte långt bort
som berör oss alla, vid en punkt, om inte idag så imorgon
om inte direkt, så på outtalade vägar
jag vill minnas denna dag, jag vill minnas jag såg dig
du,pappa med syriskt pass och en autistisk son och inga pengar på fickan som berättade om landet långt uppe i norr han hört hade den bästa behandlingen för autistiska barn
du, på caféet som ska smugglas ut ur landet om tre månader, typ
under lastbilar, i gummibåt, i främlingars händer, över haven, för att i bästa fall hamna i Italien, i sämsta bli gripen redan i Turkiet
i bästa fall få ett svenskt pass, i sämsta drunkna förgäves
du, unge man som blivit less på ett system som tvingar dig se på hur det säljer ut ditt lands olja till reapris till turkarna som gör sig en förmögenhet på den medan du är tacksam om du får ta del av smulorna
som är rädd för att tala, för att leva i sitt födelseland
rädd att en dag även han tvingas spionera på sina grannar, sina kollegor, sin familj 
åt en regim som mördar journalister, oliktänkande, olikverkande som vore de insekter
less på ett system som omöjliggör en god utbildning, en bra sjukvård, ett vettigt liv
jag vill minnas att jag plötsligt blev så sugen på rödvin, att doften från vattenpipan lockande och att jag verkligen ville leva
och att jag ville ge dig en möjlighet att också verkligen kunna leva!

Kaffe och nyrostade solroskärnor vid vägkanten.

Jag blev vegetarian i Kurdistan.

...

Jag är i Kirkuk!

Add caption

På den här gatan, i huset till höger med den vita porten föddes jag.

Learning how to dance

...

Awene-bilderna

...

Awene

"Det finns en tydlig röd linje man inte får passera som journalist här i Kurdistan och alla vet var den linjen går."
Ett år efter tidningen Awene(Spegel) grundades, befinner sig dess chefredaktör Dana Asaad i Kirkuk och ska just till att hoppa in i sin bil, parkerad i stadens centrum, när en grupp beväpnade män rusar ut från trafikbruset, omringar honom, sliter tag och försöker baxa in honom i en annan bil.

"Vi ska slakta dig, vi ska döda dig", hörde jag dem skrika bara, säger Asaad. 

Vi sitter runt hans avskalade skrivbord i ett av hörnrummen i Awenes nya lokaler, en vanlig bostadskonstruktion, inklämd därför mellan andra vanliga bostäder i centrala Suleimani. En detalj till aspirerad anonymitet jag noterar men glömmer fråga av skäl ni lär komma att förstå. 

Dana Asaad pillar på sitt cigarettpaket, hans ena ben rör sig rastlöst under bordet.
Den gången i Kirkuk kom han undan. Med en hårsmån.

"Av en slump rörde sig poliser på samma gata, de började skjuta på mina beväpnade kidnappare. Under skottlossningen som uppstod gjorde jag mig fri, hoppade in i min bil och flydde platsen".

Strax innan händelsen hade Asaad i Awene avslöjat en stor korruptionshärva som stavade politik på högsta nivå. Det var dock bara vissa detaljer i artikeln som provocerade den röjda makten. 
"Skriv inte ut namn på individuella politiker, på någon ur de två styrande familjerna i Kurdistan eller någon annan inblandad, i det du rapporterar! Där går gränsen. Men jag gjorde det förstås ändå".

Bortom den röda förbjudna markeringen är en beryktad plats, på vilken nära och kära och bekanta till Asaad, inom den försvinnande lilla bransch i Irak som heter oberoende journalistik, dagligen utsätts för trakasserier, misshandel och mord. 

Dana Asaad och jag har precis anlänt till Awenes lokaler, från Iraks parlament i Suleimani, där en samlad grupp journalister hade kallat till ett väl mediabevakat möte för att framföra krav om ökade rättigheter för sin yrkeskår.

"Säkerhets-och oljefrågor är de svåraste ämnena att rapportera om här" säger Asaad och undrar: "Har du förresten sett bilderna på Asos (Hardi, grundare till Hawlati och Awene) efter misshandeln?"

Med raska fingerrörelser över tangentbordet öppnar Asaad uppslag efter uppslag i Awenes arkiv och där; Asos Hardis huvud dryper av tjock röd smet. Asos Hardi på sjukhuset med huvudet invirat i vitt bandage. Asos Hardi i blodstänkt skjorta. ".

"De slog honom i bakhuvudet med ändan av vapnen"

Bakgrund; för en tid sen fick Asos Hardi, i handen av en anonym källa, ett beslutsunderlag som visade på en pengatransaktion, från regeringen till det största privatägda telecombolaget i Irak, i anmärkningsvärda 100-miljonerdollarsklassen. Avslöjandet gavs ut i en serie artiklar i Awene och som ett brev på posten kom maktens vedergällningsaktion.

"Men de ville inte döda honom denna gång, bara skrämma honom till tystnad"

Enligt amerikanska tidningen Voice of America är Awene det enda riktigt  oberoende mediet av alla existerande i Kurdistan och i Irak. När jag nämner detta ser Asaad riktigt stolt ut.

"Den politiskt obundna organisationen IMS (International media support)gjorde en undersökning om mediavanor här i Irak och den visade att Awene är mest läst i Irak tillsammans med Hawlati, sen kom de s.k shadow medias och sist de partibundna. Så vi behövs verkligen" och fortsätter

" Idag vill alla ge Goran(politiskt parti) äran för att vi finns. Folk anklagar oss för ta rygg på dem men vi är friare än Goran. Det är tack vare oss som Goran finns. Vi väcker opinion".

Men att behålla sin särställning är en fin balansgång att hålla när ekonomin samtidigt tryter med jämna mellanrum. I Awenes begynnelse köpte ett irakiskt byggföretag en sida ur pappersmagasinet för 60.000 dollar. I samma vända fick en av Awenes journalister tag i komprometterande uppgifter om samma företag. Det rörde sig om grov korruption.

"Några av oss tyckte; publicera inte! Andra sa; vi behöver pengarna! Vid publicering skulle vi ju givetvis inte få se en slant av dem. Så Asos sa till mig; det är ditt beslut att fatta!"

"Publicerade ni?"

"Men självklart!"

Idag har alla tidningens journalister två jobb för att försörja sig. Andra ekonomiska källor är de enstaka summor mediarelaterade icke-statliga organisationer delar ut varje år, de alltfärre reklamintäkterna samt de pengar försäljningen av pappersmagasinet ger. "Jag jobbar minst 8timmar per dag 6 dagar i veckan på Awene och får ut 350 dollar(2275kr) i månaden men jag gillar det jag gör, det här är min baby."

OBS! Se bilderna i inlägget efter.

wearing kurdish clothes

Dagbok från en joggingtur i Hawler

...

Dagsutflykt- Shaqlawa, Khelifan, Rwandz, Soran, Bexal

...

Mitt kontor i Hawler

Bära säckar

Min faster är en högrest kvinna. Innan freden kom var hon mager och mycket aktiv.

"Hamadamin (fasters man) brukade ropa på mig "vänta, för Guds skull" flera hundra meter bakom. Jag skjöt fram, snabb som en pil. Varken han eller någon annan hann ikapp mig på den tiden jag bar tunga säckar av ris och potatis och socker och mjöl, kilometer efter kilometer, på lätta ben som en gasell. Nu orkar jag ingenting" 
Idag blir hon urlakad efter en kort promenad till bazaren. Svetten rinner ymnigt. En elektrisk smärta blinkar i mellangärdet. Varje andetag är ett knytnävsslag som träffar rakt i diafragmat.   

Den gamla goda Saddam-tiden förde intet gott med sig. Om detta är vi vissa. Men en sak är säkert; den kurdiska kvinnan hade mer utrymme att röra sig på. I krigstider utklassar nödens lag kulturens. Alla gånger. Könsrollerna glider. Man har inte råd att hänge sig åt sånt som inte gagnar familjens omedelbara överlevnad, som grannars onda ord om en ensam kvinna som kommer och går utan adekvat herrsällskap. 
Med freden kom skammen åter till Kurdistan. Det är "eyba", skamfullt, för en kvinna att promenera på egen hand. Bara flanera.
Nu när nästan varje familj äger fler bilar än de har bakdelar för och maten kommer hem till en på bilflak, eller i form av skräpmat och det förlovade vattnet flödar från kranen och elektriciteten OFTAST är obruten, behöver ingen rusa för sitt liv ner i närmasta skyddhåla eller uthärda en bergsväg miltals lång, på ovissa ben i skräckfyllda natten. Eller i skytteltrafik traska till brunnen för att hämta vatten eller plocka upp matkuponger i FN-tältet.
Just nu i Kurdistan är kvinnans frihet en splitterny förpackning som ännu inte fyllts på med sitt innehåll. Bildligt och bokstavligt talat. Det byggs gym med kvinnoavdelning. Sportig reklam vänder sig till kvinnor. Simhallar har öppnats. Joggingslingor ringlar tomma i de större parkerna. Offentliga platser som tålmodigt inväntar en kvinnomassa och affärsmän som hoppas att pengadrömmens filosofi stämmer; "If you build it, they will come".
Men kvinnomassan står kvar där i tröskeln, rodnar av skammen och lommar tillbaka in i köket/kontoret igen.  
Och detta är inte något större problem, skulle de flesta kvinnor säga om du ställde dem mot väggen. Men deras alltmer korpulenta kroppar hävdar bestämt motsatsen. Bekvämlighetssjukdomarna har ställt sig i kö. 
 Det är sorgligt att se att den enda "säck" min faster numera bär på är en vit plastpåse packad med tabletter; en sänker blodtryck, en annan lindrar smärtan i ryggen, några tunnar ut blod eller skänker mer blod eller sänker blodsocker eller dämpar huvudvärk och så vidare, och så vidare i en kostsam och farlig oändlighet. I fredstid går anseendet före hälsan. Alla gånger.

Dag 18

Jag mår bra, bra, BRA! I 18 dagar har jag blivit omhuldad här- gödd med vackra ord om framtiden och med en yoghurt; silkeslen och trådig av fetaste mjölken från kossan som får familjernas matrester; halvätet äpple, gamla gurkor och tesump i byarna.
 Yoghurten får min frukost att dansa och klirra. Den gula krämiga hinna som ligger centimetertjock över resten är highway to heaven, jag lovar. Bara nu, när jag skriver det här sjunger ett litet barn inom mig! Jag har förvandlats till den där bekymmersfria blonda (Och tyska, alltid tyska) kvinnan i reklamen som blir euforisk och lyckligt kär i sitt tvättmedel, för att det mjukgör hennes kläder och efterlämnar en doft av papaya/lavendel/krusbär.  

Min yoghurt efterlämnar en doft av aptit på livet.

 I förrgår kom min morbror hem igen från ytterligare en jobbresa till Kirkuk med den här yoghurten, i en tvålitershink. Idag slevade jag i mig det sista, med ett belåtet "Aaah" på slutet. Efter decennier av tjänstgöring inom jordbruk på högre nivå har min morbror vant sin familj vid en viss standard så han vet bättre än att komma hem tomhänt från sina avstickare till byarna. Hans fru, min faster(Ja, det stämmer men det är en annan historia) påminner honom alltid annars i dörren. "Kom inte hem idag med tomma händer".
Så idag låg en hög endive över en hög rödbetor i hallen, och doftade torknande lera. Krispig färskhet.

Allt är förstås inte guld som glimmar, varken med lyckliga kossan nämnd ovan eller med mycket annat men jag försöker arbeta.
Imorgon; rendezvous med Nicklas, en svensk advokat som bott i Hawler sen april i år. Han har lovat att hjälpa mig in i Syrien, med politiskt och praktiskt stöd i ryggen. Om jag vill dit. Senare i veckan ska jag intervjua en hel tv-redaktion.

Trivia; bensinpriset ligger på 40 amerikanska cent/litern. Räkna ut det i svenska kronor och häpna!