Bära säckar

Min faster är en högrest kvinna. Innan freden kom var hon mager och mycket aktiv.

"Hamadamin (fasters man) brukade ropa på mig "vänta, för Guds skull" flera hundra meter bakom. Jag skjöt fram, snabb som en pil. Varken han eller någon annan hann ikapp mig på den tiden jag bar tunga säckar av ris och potatis och socker och mjöl, kilometer efter kilometer, på lätta ben som en gasell. Nu orkar jag ingenting" 
Idag blir hon urlakad efter en kort promenad till bazaren. Svetten rinner ymnigt. En elektrisk smärta blinkar i mellangärdet. Varje andetag är ett knytnävsslag som träffar rakt i diafragmat.   

Den gamla goda Saddam-tiden förde intet gott med sig. Om detta är vi vissa. Men en sak är säkert; den kurdiska kvinnan hade mer utrymme att röra sig på. I krigstider utklassar nödens lag kulturens. Alla gånger. Könsrollerna glider. Man har inte råd att hänge sig åt sånt som inte gagnar familjens omedelbara överlevnad, som grannars onda ord om en ensam kvinna som kommer och går utan adekvat herrsällskap. 
Med freden kom skammen åter till Kurdistan. Det är "eyba", skamfullt, för en kvinna att promenera på egen hand. Bara flanera.
Nu när nästan varje familj äger fler bilar än de har bakdelar för och maten kommer hem till en på bilflak, eller i form av skräpmat och det förlovade vattnet flödar från kranen och elektriciteten OFTAST är obruten, behöver ingen rusa för sitt liv ner i närmasta skyddhåla eller uthärda en bergsväg miltals lång, på ovissa ben i skräckfyllda natten. Eller i skytteltrafik traska till brunnen för att hämta vatten eller plocka upp matkuponger i FN-tältet.
Just nu i Kurdistan är kvinnans frihet en splitterny förpackning som ännu inte fyllts på med sitt innehåll. Bildligt och bokstavligt talat. Det byggs gym med kvinnoavdelning. Sportig reklam vänder sig till kvinnor. Simhallar har öppnats. Joggingslingor ringlar tomma i de större parkerna. Offentliga platser som tålmodigt inväntar en kvinnomassa och affärsmän som hoppas att pengadrömmens filosofi stämmer; "If you build it, they will come".
Men kvinnomassan står kvar där i tröskeln, rodnar av skammen och lommar tillbaka in i köket/kontoret igen.  
Och detta är inte något större problem, skulle de flesta kvinnor säga om du ställde dem mot väggen. Men deras alltmer korpulenta kroppar hävdar bestämt motsatsen. Bekvämlighetssjukdomarna har ställt sig i kö. 
 Det är sorgligt att se att den enda "säck" min faster numera bär på är en vit plastpåse packad med tabletter; en sänker blodtryck, en annan lindrar smärtan i ryggen, några tunnar ut blod eller skänker mer blod eller sänker blodsocker eller dämpar huvudvärk och så vidare, och så vidare i en kostsam och farlig oändlighet. I fredstid går anseendet före hälsan. Alla gånger.