Första tiden- landa

Tjugoåtta år var en bris som passerade genom ett svenskt rum en sen novembereftermiddag, fladdrade till gardinerna, blåste på min febriga panna och slank ut genom porten som en katt; obemärkt och vig. Sen vaknade jag till när dörren smällde igen och befann mig i Kurdistan. Sverige var bara en dröm. Mitt hemland är en dröm. Och någonstans där känner jag mitt liv rusa i mig, i samma blodomlopp men med olika riktningar.

Sedan i fredags, efter landning på Erbils flygplats, har jag sovit. Med korta pauser för dusch, kusinumgänge och basarpromenader, bara sovit. I tid och otid, som ett barn. Här skrämmer ingenting mig, många orosmoln har skingrats, hjärnspökena mest. Jag har alltid kunna se saker tydligare när livet rört sig strax bortom min kontroll.
Kaos, smuts och sjukdomar är Kurdistans mest blottade sår, öppna för alla att se. Ett landskap av ärr i olika utvecklingsstadier, spår av lidande som väcker frågor vars djupare budskap faller till korta om man allena vänder sig till Saddam Hussein för svar. Det finns många svar på hur, när och varför?

Igår åkte jag och min kusin till stan i hennes sprillans nya Kia Picanto, en pikant blodröd sak, en anomali på de eftersatta vägarna, kan man tro, där damm yr, fruktförsäljare försöker klara dagen och gammal elektronik bildar rost i lugn och ro. Men där dammet piskas upp från den senapsgula vägsanden är det nästan alltid den senaste BMW:n eller Mercedes Benz eller Toyotan som orsakar det. Det är ju inte direkt en synd om du kör en rishög men det är eyba, lite skämmigt.
"De som inte har råd med den nyaste bilmodellen tvingas köpa årsmodell 2012, 2011 och 2010 i andra hand", berättar min kusin för mig i samma andetag som hon avslöjar varför alla Erbil-bor kör vita bilar."Om sommaren blir det för varmt med andra färger helt enkelt". Och sen öste regnet ner på oss plötsligt, ovanligt fylligt, ovanligt ihålligt, så jag fick agera inre vindrutetorkare och torka bort imma, eller buxar som det heter här, från fönstren.

Imorgon vill jag berätta för er om människorna; svenske Ronny som arbetar med säkerhetsfrågor på den svenska ambassaden i Bagdad, Angie Hall och Diana Novvis vars makar dragit med dem hit ända från England och den grönögde gatuförsäljaren från Syrien som sålde kaffe, te och (sin skönhet).

Och jag har bilder!