Söka skönheten

Min storebror älskar Kurdistan, troget, villkorslöst och blåögt. Som en blind dåre, skrockar jag nedlåtande mot slutet av våra hetsiga diskussioner då han nästan spricker av ilska, mest åt sin oförmåga att "omvända" mig. Jag liksom fnyser åt hans icke intellektuella attityd till landet som icke är och han anklagar mig nästan för förräderi.
Till höger och till vänster skänker min bror pengar till kurder. Mest till de i nöd, senast till syriska flyktingar. Men ibland till många bullshitare därute, de med välsmord tunga och tungt ekonomiskt sinne.
Min bror är aktiv i kurdfrågan. Han marscherar i alla tåg det sticker ut en kurdisk flagga ifrån. Och han älskar Lars Ohly, för att Lars Ohly älskar Kurdistan.
Till höger om platt-teven hemma står en kurdisk flagga i mini-format. Runt hans hals hänger en till från guldkedjan. Även sovrumsväggen har prytts med den där glada solen, som nästan ifrån en barns teckning kikar ut mellan en röd bård och en grön bård. Jag tycker den kurdiska flaggan är anskrämlig. Jag tycker alla flaggor är fula.
Jag säger; "Allt jag har blivit är tack vare Sverige". Han säger; "Du är kurd för fan". Jag säger; "Tack, jag vet var jag kommer ifrån". Han säger; "Du har glömt vem du är". Jag säger; "Åh nej, ska vi hålla det på den nivån? Han säger; "Du skulle inte vara något utan alla de kurder som dött för din frihet. Jag säger; "Ingenting med att vara kurd har skänkt mig glädje". Han säger; "Du behövs för att bygga upp landet. Jag säger; "Vilket land? Det de två gansterpartierna delat mellan sig och styr med maffialogik?" Han säger; "Du får inte tänka så, du måste vara med och bygga upp det. Jag säger; "Du lever i en dröm, bror". Han säger: "Åk tillbaka, så vill du också leva i den drömmen".

Mamma är den enda vackra kurd jag träffat. När jag säger det, blir hon bara sorgsen. "Det finns många vackra kurder" säger hon. Jag säger; "Jag har då aldrig sett någon". Hon säger; "Det har du väl visst!" Jag säger:" Jag vet väl vad jag själv har sett".
Hon är tyst.
Jag säger; "Speciellt männen är fula, allihopa. Korta, skeva och mörka. Hon säger; "De är jättefina". Jag säger; "Du har dålig smak, morsan ". Hon säger; "Se inte på dem som bor här i Sverige, åk tillbaka och titta där istället".

Sinar har hemlängtan. Sinar är min granne och mamma till två pojkar, gift med en man som ville bort från maffiasystemet i Kurdistan, likt många högintellektuella kurder.
Sinar drömmer om sprickfärdiga granatäpplen som hänger ner ifrån trädgrenar; oemotståndligt tunga som lockelser. Varje oktober letar sig smaken in i hennes drömmar. Då är det skördetid i bergsbyarna i Kurdistan!
All annan tid pratar hon om sopor, stank av avfallen och de smutsiga gatorna i Hawler, Halabja, Suleymaniya och Kirkuk.
Hon berättar om en befolkning som dör i hjärtattack och cancer i unga år. "8000 cancerfall per år, bara i Halabja-området" säger hon men jag saknar kunskap för att dra jämförelser. "Alla har minst en sjukling hemma de tvingas vårda. En diabetiker, en hjärtsjuk, en invalidiserad, cancerdrabbad osv", säger Sinar. Och jag bävar inför bara tanken. "Sjukvårdssystemet är oberäkneligt, vården du får hänger på den individuella doktorns kunskaper och humör för dagen." "Sen ska vi inte snacka om hur pengarna som strömmar in förändrat människorna i grunden. Herregud, alla jagar pengar, senaste bilmodeller, italienska möbler, indiska tyger och större hus".
Sinar och hennes man är en ny grupp kurdiska flyktingar som flyr, inte för överlevnad utan för att söka leva och verka och tänka obehindrat. Kriget må vara över nu, gudskelov, men systemen; de politiska, de infrastrukturella och kulturella är fortfarande långt ifrån människovänliga.

Jag har lovat mig själv att denna första resa ska mest gå ut på att leta granatäpplen, vackra människor, litteratur, konst, politiska förbättringar och kalla vattenkällor. Jag ska söka skönheten och återge den här. Jag ska leva i den där drömmen som min bror.