Svenska ambassaden i Kurdistan

"Ta er till den stora Toyota-skylten, där, mittemot på 100metersvägen, efter avfart från Kirkuk-vägen, finns Avenue café, ses vi svenskkurder på tisdag mellan 16-18"
Botan Saleh såg jag första gången i lördags i sällskap med en rödlätt, skäggig svensk fotograf som just var i fart med att knäppa kort på honom uppe på fästningen "Qala", beläget mitt emellan moskén Haji Salah och torget med de tama duvorna inne i Hawler.
Botan log ett Mona Lisa-Smile värd alla nyfikna blickar och slängde sig med en posé här, en posé där i pressveckade byxor och strukna kavajslag, företrädevis med staden i bakgrunden. Och staden var som vackrast då; böneutrop, soldimma och en mildsusande trafik vid fästningens fot.
Jag hade hört dem lite grann innan, då vi(min kusin var med) passerat varandra under den 32-gradiga novembersolen högt ovanför staden.  

"Är det fotografering inför Ladies night som pågår, eller?" frågade jag vid ett tillfälle varpå en kort förvånad tystnad uppstod och båda männen skrattade till.

Botan Saleh och Ronny Lindgren

"Ja, just det, så är det", svarade fotografen, Ronny Lindgren, som  egentligen är säkerhetsanalytiker på svenska ambassaden i Bagdad och kollega till mannen framför kameran som själv är en av 25 lokalanställda Sverige har till sitt förfogande i Irak.
Det slutade med att Botan Saleh bjöd mig till ett seminarium, anordnat av svenska ambassaden, kommande tisdag med andra svenskkurder, på Avenue Café.
Tisdag kom. Vi såg Toyota-skylten, svängde av och där på högra sidan av 100metersvägen dök caféet upp. Där befann jag mig igår alltså och fick en deprimerande lektion i vad den svenska ambassaden sysselsätter sig med i Kurdistan, förutom att mumsa i sig smördegskakor dekorerade med svenska flaggan i glasyr. De marknadsför Sverige(förstås!)och sitt arbete and they´re  damn good at it too! Men det de inte gör och heller inte planerar att göra inom den närmsta framtiden; ge besöksvisum till kurder! Till många av gårdagens svenskkurders förtret givetvis. Inga incitamen innebär heller inga besvikelser, eller hur? Va hörni? Kom igen, det är inte vårt, utan svenska regeringens beslut att fatta!
Men Jörgen Lindström, Sveriges ambassadör i Irak, underströk ändå, att ett rum står redo för viseringsuppgiften. Färdiginredd och allt;  med papper, bläck och tjänstemannastol. Mycket märkligt!

När ordet var fritt, babblade jag på om rädslan för att det redan uppstått en ojämlik ekonomisk/social relation länderna emellan och om företagsansvar när drakar som Atlas Copco, Alfa Laval och Scandia mfl sjösätter sin verksamhet på icke-demokratisk mark, för det är väl ni medvetna om att kurdistan inte är en demokrati? Och sen sa jag väl något om att det är oacceptabelt att stärka svensk ekonomi på den kurdiska befolkningens bekostnad; ett folk som bara blir allt sjukare pga medicindumpning, otjänlig importerad mat, sophantering och rädsla för repressalier om man vädrar sina åsikter. Jessika Svärdström, chef för sektionskontoret i KRG-området blev nervös, stammade fram typ något i stil med "Det låter som du är väldigt engagerad men det är inte den svenska ambassadens uppgift att se till hur resurserna fördelas, det får ni tala med era politiker om". Sa jag inte just att detta inte är en demokrati?
Sen sa hon " Vi kan inte tala om för företagen hur de ska sköta sin verksamhet".

Jag sa "som svensk kan jag påstå att det ligger i Sveriges intresse att inte göra affärer med diktaturer och eftersom ni ändå sitter här och går i god för företagen, gör reklam för dem, knyter affärsmässiga band åt dem, då är ni, om inte annat, medhjälpare till dem".

Den svenska ambassadens linje var tydlig och klar; Vi kan inte göra något åt något. 

Jag gick faktiskt därifrån innan utsatt tid, trots att jag ville knyta en massa kontakter.