Dagsutflykt- Shaqlawa, Khelifan, Rwandz, Soran, Bexal

...

Mitt kontor i Hawler

Bära säckar

Min faster är en högrest kvinna. Innan freden kom var hon mager och mycket aktiv.

"Hamadamin (fasters man) brukade ropa på mig "vänta, för Guds skull" flera hundra meter bakom. Jag skjöt fram, snabb som en pil. Varken han eller någon annan hann ikapp mig på den tiden jag bar tunga säckar av ris och potatis och socker och mjöl, kilometer efter kilometer, på lätta ben som en gasell. Nu orkar jag ingenting" 
Idag blir hon urlakad efter en kort promenad till bazaren. Svetten rinner ymnigt. En elektrisk smärta blinkar i mellangärdet. Varje andetag är ett knytnävsslag som träffar rakt i diafragmat.   

Den gamla goda Saddam-tiden förde intet gott med sig. Om detta är vi vissa. Men en sak är säkert; den kurdiska kvinnan hade mer utrymme att röra sig på. I krigstider utklassar nödens lag kulturens. Alla gånger. Könsrollerna glider. Man har inte råd att hänge sig åt sånt som inte gagnar familjens omedelbara överlevnad, som grannars onda ord om en ensam kvinna som kommer och går utan adekvat herrsällskap. 
Med freden kom skammen åter till Kurdistan. Det är "eyba", skamfullt, för en kvinna att promenera på egen hand. Bara flanera.
Nu när nästan varje familj äger fler bilar än de har bakdelar för och maten kommer hem till en på bilflak, eller i form av skräpmat och det förlovade vattnet flödar från kranen och elektriciteten OFTAST är obruten, behöver ingen rusa för sitt liv ner i närmasta skyddhåla eller uthärda en bergsväg miltals lång, på ovissa ben i skräckfyllda natten. Eller i skytteltrafik traska till brunnen för att hämta vatten eller plocka upp matkuponger i FN-tältet.
Just nu i Kurdistan är kvinnans frihet en splitterny förpackning som ännu inte fyllts på med sitt innehåll. Bildligt och bokstavligt talat. Det byggs gym med kvinnoavdelning. Sportig reklam vänder sig till kvinnor. Simhallar har öppnats. Joggingslingor ringlar tomma i de större parkerna. Offentliga platser som tålmodigt inväntar en kvinnomassa och affärsmän som hoppas att pengadrömmens filosofi stämmer; "If you build it, they will come".
Men kvinnomassan står kvar där i tröskeln, rodnar av skammen och lommar tillbaka in i köket/kontoret igen.  
Och detta är inte något större problem, skulle de flesta kvinnor säga om du ställde dem mot väggen. Men deras alltmer korpulenta kroppar hävdar bestämt motsatsen. Bekvämlighetssjukdomarna har ställt sig i kö. 
 Det är sorgligt att se att den enda "säck" min faster numera bär på är en vit plastpåse packad med tabletter; en sänker blodtryck, en annan lindrar smärtan i ryggen, några tunnar ut blod eller skänker mer blod eller sänker blodsocker eller dämpar huvudvärk och så vidare, och så vidare i en kostsam och farlig oändlighet. I fredstid går anseendet före hälsan. Alla gånger.

Dag 18

Jag mår bra, bra, BRA! I 18 dagar har jag blivit omhuldad här- gödd med vackra ord om framtiden och med en yoghurt; silkeslen och trådig av fetaste mjölken från kossan som får familjernas matrester; halvätet äpple, gamla gurkor och tesump i byarna.
 Yoghurten får min frukost att dansa och klirra. Den gula krämiga hinna som ligger centimetertjock över resten är highway to heaven, jag lovar. Bara nu, när jag skriver det här sjunger ett litet barn inom mig! Jag har förvandlats till den där bekymmersfria blonda (Och tyska, alltid tyska) kvinnan i reklamen som blir euforisk och lyckligt kär i sitt tvättmedel, för att det mjukgör hennes kläder och efterlämnar en doft av papaya/lavendel/krusbär.  

Min yoghurt efterlämnar en doft av aptit på livet.

 I förrgår kom min morbror hem igen från ytterligare en jobbresa till Kirkuk med den här yoghurten, i en tvålitershink. Idag slevade jag i mig det sista, med ett belåtet "Aaah" på slutet. Efter decennier av tjänstgöring inom jordbruk på högre nivå har min morbror vant sin familj vid en viss standard så han vet bättre än att komma hem tomhänt från sina avstickare till byarna. Hans fru, min faster(Ja, det stämmer men det är en annan historia) påminner honom alltid annars i dörren. "Kom inte hem idag med tomma händer".
Så idag låg en hög endive över en hög rödbetor i hallen, och doftade torknande lera. Krispig färskhet.

Allt är förstås inte guld som glimmar, varken med lyckliga kossan nämnd ovan eller med mycket annat men jag försöker arbeta.
Imorgon; rendezvous med Nicklas, en svensk advokat som bott i Hawler sen april i år. Han har lovat att hjälpa mig in i Syrien, med politiskt och praktiskt stöd i ryggen. Om jag vill dit. Senare i veckan ska jag intervjua en hel tv-redaktion.

Trivia; bensinpriset ligger på 40 amerikanska cent/litern. Räkna ut det i svenska kronor och häpna!

Hunarmand

"Sa jag inte till dig, svårmodets kolibri, att vi barn av kreativiteten bara kan leva som fångar eller utan ett hem?
Konstnärskap och lyckligt liv är en omöjlighet.
Konstnärskap är alltför dyrköpt, dess liv smakar beskt
Vad finns det för rättvisa när jag med denna ljuva röst för evigt är åtlämnad till sorgen när kråkan med sin dystra uppsyn får sväva fritt över blomängarna, skräna och plåga människorna ?
Konstnärskap och lyckligt liv är en omöjlighet"  

Dikt av Fayak Bekas, kurdisk diktare, tonsatt/framförd av Firmesk.

.

Sverige-Portugal i Erbil

Bnaslawa by night

Svenska ambassaden i Kurdistan

"Ta er till den stora Toyota-skylten, där, mittemot på 100metersvägen, efter avfart från Kirkuk-vägen, finns Avenue café, ses vi svenskkurder på tisdag mellan 16-18"
Botan Saleh såg jag första gången i lördags i sällskap med en rödlätt, skäggig svensk fotograf som just var i fart med att knäppa kort på honom uppe på fästningen "Qala", beläget mitt emellan moskén Haji Salah och torget med de tama duvorna inne i Hawler.
Botan log ett Mona Lisa-Smile värd alla nyfikna blickar och slängde sig med en posé här, en posé där i pressveckade byxor och strukna kavajslag, företrädevis med staden i bakgrunden. Och staden var som vackrast då; böneutrop, soldimma och en mildsusande trafik vid fästningens fot.
Jag hade hört dem lite grann innan, då vi(min kusin var med) passerat varandra under den 32-gradiga novembersolen högt ovanför staden.  

"Är det fotografering inför Ladies night som pågår, eller?" frågade jag vid ett tillfälle varpå en kort förvånad tystnad uppstod och båda männen skrattade till.

Botan Saleh och Ronny Lindgren

"Ja, just det, så är det", svarade fotografen, Ronny Lindgren, som  egentligen är säkerhetsanalytiker på svenska ambassaden i Bagdad och kollega till mannen framför kameran som själv är en av 25 lokalanställda Sverige har till sitt förfogande i Irak.
Det slutade med att Botan Saleh bjöd mig till ett seminarium, anordnat av svenska ambassaden, kommande tisdag med andra svenskkurder, på Avenue Café.
Tisdag kom. Vi såg Toyota-skylten, svängde av och där på högra sidan av 100metersvägen dök caféet upp. Där befann jag mig igår alltså och fick en deprimerande lektion i vad den svenska ambassaden sysselsätter sig med i Kurdistan, förutom att mumsa i sig smördegskakor dekorerade med svenska flaggan i glasyr. De marknadsför Sverige(förstås!)och sitt arbete and they´re  damn good at it too! Men det de inte gör och heller inte planerar att göra inom den närmsta framtiden; ge besöksvisum till kurder! Till många av gårdagens svenskkurders förtret givetvis. Inga incitamen innebär heller inga besvikelser, eller hur? Va hörni? Kom igen, det är inte vårt, utan svenska regeringens beslut att fatta!
Men Jörgen Lindström, Sveriges ambassadör i Irak, underströk ändå, att ett rum står redo för viseringsuppgiften. Färdiginredd och allt;  med papper, bläck och tjänstemannastol. Mycket märkligt!

När ordet var fritt, babblade jag på om rädslan för att det redan uppstått en ojämlik ekonomisk/social relation länderna emellan och om företagsansvar när drakar som Atlas Copco, Alfa Laval och Scandia mfl sjösätter sin verksamhet på icke-demokratisk mark, för det är väl ni medvetna om att kurdistan inte är en demokrati? Och sen sa jag väl något om att det är oacceptabelt att stärka svensk ekonomi på den kurdiska befolkningens bekostnad; ett folk som bara blir allt sjukare pga medicindumpning, otjänlig importerad mat, sophantering och rädsla för repressalier om man vädrar sina åsikter. Jessika Svärdström, chef för sektionskontoret i KRG-området blev nervös, stammade fram typ något i stil med "Det låter som du är väldigt engagerad men det är inte den svenska ambassadens uppgift att se till hur resurserna fördelas, det får ni tala med era politiker om". Sa jag inte just att detta inte är en demokrati?
Sen sa hon " Vi kan inte tala om för företagen hur de ska sköta sin verksamhet".

Jag sa "som svensk kan jag påstå att det ligger i Sveriges intresse att inte göra affärer med diktaturer och eftersom ni ändå sitter här och går i god för företagen, gör reklam för dem, knyter affärsmässiga band åt dem, då är ni, om inte annat, medhjälpare till dem".

Den svenska ambassadens linje var tydlig och klar; Vi kan inte göra något åt något. 

Jag gick faktiskt därifrån innan utsatt tid, trots att jag ville knyta en massa kontakter.

Bazar

Första tiden- landa

Tjugoåtta år var en bris som passerade genom ett svenskt rum en sen novembereftermiddag, fladdrade till gardinerna, blåste på min febriga panna och slank ut genom porten som en katt; obemärkt och vig. Sen vaknade jag till när dörren smällde igen och befann mig i Kurdistan. Sverige var bara en dröm. Mitt hemland är en dröm. Och någonstans där känner jag mitt liv rusa i mig, i samma blodomlopp men med olika riktningar.

Sedan i fredags, efter landning på Erbils flygplats, har jag sovit. Med korta pauser för dusch, kusinumgänge och basarpromenader, bara sovit. I tid och otid, som ett barn. Här skrämmer ingenting mig, många orosmoln har skingrats, hjärnspökena mest. Jag har alltid kunna se saker tydligare när livet rört sig strax bortom min kontroll.
Kaos, smuts och sjukdomar är Kurdistans mest blottade sår, öppna för alla att se. Ett landskap av ärr i olika utvecklingsstadier, spår av lidande som väcker frågor vars djupare budskap faller till korta om man allena vänder sig till Saddam Hussein för svar. Det finns många svar på hur, när och varför?

Igår åkte jag och min kusin till stan i hennes sprillans nya Kia Picanto, en pikant blodröd sak, en anomali på de eftersatta vägarna, kan man tro, där damm yr, fruktförsäljare försöker klara dagen och gammal elektronik bildar rost i lugn och ro. Men där dammet piskas upp från den senapsgula vägsanden är det nästan alltid den senaste BMW:n eller Mercedes Benz eller Toyotan som orsakar det. Det är ju inte direkt en synd om du kör en rishög men det är eyba, lite skämmigt.
"De som inte har råd med den nyaste bilmodellen tvingas köpa årsmodell 2012, 2011 och 2010 i andra hand", berättar min kusin för mig i samma andetag som hon avslöjar varför alla Erbil-bor kör vita bilar."Om sommaren blir det för varmt med andra färger helt enkelt". Och sen öste regnet ner på oss plötsligt, ovanligt fylligt, ovanligt ihålligt, så jag fick agera inre vindrutetorkare och torka bort imma, eller buxar som det heter här, från fönstren.

Imorgon vill jag berätta för er om människorna; svenske Ronny som arbetar med säkerhetsfrågor på den svenska ambassaden i Bagdad, Angie Hall och Diana Novvis vars makar dragit med dem hit ända från England och den grönögde gatuförsäljaren från Syrien som sålde kaffe, te och (sin skönhet).

Och jag har bilder!