sexton inspirationer

Jag härbärgerade mig på slätterna i Uppland
en hemvistlös någonting
intet tryggt att avvara
med spöken vid min sida
Jag missade vår smekmånadstid
prövade självmord en gång till
prövade det slutna rummet ett år till
Första november kom du med ballonger
Vi skrattade och det var fint.

Döden

Döden. Döden.  Döden är förhandlingsbar. Ni tror inte, men jag vet. Döden har en akilleshäl. Det är inget som komprometterar honom förstås eller förminskar hans makt över oss. Döden kommer aldrig bli ett tamt djur vi binder vid vår härd medan brasan sprakar och glöder vid vår huvudgärd och vargflocken ylar uti natten. Döden kommer aldrig, aldrig bli en skugga av sitt forna jag. Begrunda det en sekund. Vi kommer aldrig någonsin kunna sätta ihop följande mening ”Ha, kolla Döden, den stackarn, han är numera bara en skugga av sitt forna jag. Visst ser han blek och trött ut?”
Döden är skuggskaparen och gäckar oss när vi dyker upp med en lampa, en låga, ett ljus. Detta faktum kommer aldrig att förändras. Aldrig. Men döden har en svag punkt. Jag ska snart berätta för er om den. Först kanske ni vill veta hur jag kan veta det? Sen jag var liten har jag fört dialog med Döden. Såhär har det låtit emellanåt.

”Döden, jag är så lycklig nu. Åh vad livet är härligt, snälla låt mig leva lite till. Mitt hjärta slår så fort nu, är det du döden?
Ta mi g inte än, inte nu. För det finns en kille, hans händer är fantastiska och de gjorde saker med mig du säkert skulle fnysa åt, då du kära Döden, efter vad jag förstått inte är så into liv och levande sensationer som exempelvis den process som föregår en ackumulation av kroppsvätskor och dylikt. Och här var det, tyvärr, mycket av sånt, liv och saliv, våta pölar här och var. ”

Eller såhär.

”Snälla Döden, kom inte nu. Det är väl inte du som skakar om flygplansvingarna eller förtätar det där molnet som dånar av mörker och turbulens, åh hjälp där kom det. Hu.  Snälla Döden, jag vill hinna se Los Angeles. Min syster har bott där i fyra år och jag har inte kunnat besöka henne förrän nu. Låt mig bara hinna se LA. Jag har hört att den mexikanska cuisinen där är något utöver det vanliga. Visste du förresten att det var mexikanarna som grundade staden Los Angeles och nu får utstå ohyggliga smädelser för att de vägrar tala engelska? Jag har alltid velat smaka Tamales.  Hallå, Döden, är du där? Nej förresten, svara inte. Jag vill inte veta.”

Samtalen påminner om de jag har med Gud. De stunder jag tror på Gud. Ibland tänker jag de är en och samma. Och jag är inte ensam med min misstanke. Gudomen i falsk skepnad, Döden dold i skuggorna. Guds tystnad, är det du Döden som talar? Döden och Gud som lika goda kålsupare. Blasfemi! skriker min stackars mor. Men är det inte något påfallande likadant över dem. De erbjuder mig samma tjänst; smärtfrihet. Total utradering. Och jag kan inte annat än känna mig som en ambivalent konsument. Maktlös inför konsekvenserna av vilka slag de än må vara. Jag lärde mig tidigt att Döden är allomfattande i sin existens när den blir din existens. Men det finns faktiskt en lucka mellan livet och Döden där vi kan sitta öga mot öga med Döden, föra ett samtal. Jag insåg det i samma sekund jag mötte Döden för många år sen nu. Tyvärr måste du ha empirin för att relatera till min upplevelse, men tro mig på den punkten. En sak ska du veta, om du inte redan vet. Döden är en skicklig samtalspartner, alltid respektfull. Men kom inte tomhänt till ditt möte med Honom. Ett tips! Han är inte materialist. Du måste ha något annat i skjortärmen, något att byteshandla med. Någon del av ditt liv. Där har du hans akilleshäl. Mer kan jag inte avslöja.

En studie i mäns självförtroende

”Det finns bara en person som tror mer på mig än jag själv och det är min mamma” sa klasskompisen på  Journalisthögskolan som balanserade stadigt på sina journalistföräldrars axlar.
I en intervju på frågan ”en svaghet hos dig?” skrattar SVT-Korrespondenten Samir Abu Eid; ”Jag har gott självförtroende, ha ha.”.
Daniel skrev dikter. Vissa hyfsade. Han knåpade på i sitt spokenwordiga hörn. Tills exet Laleh gjorde skådisdebut och skivdebut. Då brast någon för honom ömmande punkt; den pojknaiva övertygelsen om det manliga arvets exklusivitet inom konstnärskrået, direkt nedärvt från svunna mesopotamiska tider. Kvinnor från Mellanöstern kan inte skapa konst, skriva och spela, var det sista som hördes av Daniel.
På skrivarkursens lära känna varann-rundan säger klasskamraten ”Jag har skrivit akademiskt förut och det gick bra så jag tänkte att det här (alltså, skönlitteratur, dramatik, poesi reds.anm) kan ju inte vara så svårt.”
Lena skriver en roman som får en höra melodier ifrån en förbigången tid, en saknad tid när författare skrev riktiga romaner. Typ som Ivar Lo och Moa Martinsson. Författaryrket kändes plötsligt lockande igen tack vare Lena tills Roy kommer med sitt nervösa klottrande och gör barnsliga streck tvärs igenom romanen, utan att bli dömd för detta egenmäktiga förfarande. I en spindelväv av osäkerhet kring vad Lena egentligen konstruerat; fiktion, rykten, självbiografi etc tar Roy det säkra före det osäkra och claimar hennes verk på det enda sätt han kan för att rädda ansiktet. Roy vänder denna komprometterande striptease till sin fördel genom att göra sig själv till en del av romansuccén och i samma smäll underminera Lenas kompetens. Härskarteknik; förneka Lenas ord om att det är fiktion. Säg att du är Hugo Rask. Utan Roy inget mästerverk.
För om historien är sann innebär det att Roy bara är en lagom god svennebanan med ett ja-sägande team runt sig. Att kejsaren är naken. Då är det bra att förekomma skammen, tänkte Roy.

Inspiration; Jan Guillou, Jay Z, Ike Turner, Samir Abu-Eid, alla manliga kockar i Sverige särskilt Paul Svensson och Tommy Myllimäki. 

Tretre

Det tog mig 33 år att bli lycklig. Alltså stark. Alltså ha ro. 33 år var värt all väntan. Håll dig kvar här. Det hjälper att ha goda vänner. Sök efter skönhet. 

Vet du, i paradiset är alla 33 år enligt Koranen. Oavsett hur gammal/ung man var vid sin död.

Smakprov ur FYRA SYSTRAR

2013- Brev
Älskade,
Förlåt mig. Vägen till dig kantades med de allra bästa intentioner men även förpestade handlingar, mina egna. Jag bar på en orolig längtan till krig och död och svalor som flyga högt utan drömmar.Jag gick ut i krigen, såg de döda och återvände utan några drömmar med bara en orolig längtan. Allra mest till dig. Och så fick du utstå alla dess febriga uttryck; alltsammans så räddhågset, så förbannat tillgjort. I exilen talar man med förvriden tunga och den är ful. Du har hört mig.
Det man är rädd för att förlora, mister man obönhörligt. Låt mig få förklara varför du måste bli min förlust. Varför jag måste kasta mig ner i sängar; som inte var dina, inte heller mina, gå omvägar runt allt jag älskade, runt dig, smickra och krypa för fulheten. Jag stod i skuld. Jag blir nog aldrig helt fri.
Förlåt. Kan du inte komma nu istället när dimman runt mig skingrats, se mig i det blanka nya ljus efter att maskeradens obligatoriska falskspel är utagerat och ingenting finns kvar att vinna eller förlora?
Sätt dig här, kaffet är svart och färdigbryggt och din kopp fylld till brädden och ryker av ånga. Känner du dess doft? Känner du doften, finaste? 

Himmel över Berlin

Sakta ner, habibi
vandra ner längs min rygg
sakta
Över Berlinkvarteret Neukölln faller ett regn
stilla
dominobrickors klatsch, när du kom
på mina läppar, sött turkiskt te
cigarettröken avdunstar hastigt, inte som natten
sakta
du talar om gentrifieringen, och om din far
nattöppna caféer, vårt arv
oupplösligt
en lampa tänds igen och du ler

Sakta ner, älskade
kalla kårar längs min rygg
stilla faller ett hett regn ner
över Berlins ännu brokiga Neukölln
den gamle kastar dominobrickor nere på gatan
när du kom, på mina läppar
sött turkiskt te
rök från din mun avdunstar blint, du talar om gentrifieringen
din far, vårt arv
kanadensiska läppar, dina nykyssta
oupplösligt

1,2,3,4,5,6,7,8,9 å framförallt 10

You gotta be bad, you gotta be bold,  you gotta be wiser
You gotta be hard, you gotta be tough, you gotta be stronger
You gotta be cool, you gotta be calm, you gotta stay together.
And above all, var hänsynslöst okuvligt mån om din frihet med en orubblig hänsynslös oförstörbar kompromisslöshet.

Depression

Det var en begravning i min hjärna
och sörjande som fram och åter
trampade och trampade tills det var
som sinnet bröt igenom
och när de alla satt sig ner
en mässa-likt en trumma
slog och slog till dess jag trodde
min tanke skulle domna
och då hörde jag dem lyfta en kista
och gnida mot min själ
med samma skor av bly-igen
då började rymden klämta
som om alla himlar vore en klocka
och att vara blott- ett öra är
och Jag och Tystnaden, ett underligt släkte
skeppsbrutna, avskilda, här

Och då- en planka i förnuftet, brast
och jag föll ner och ner och
slog mot en värld, i varje duns
och upphörde att veta-då.

-Emily Dickinson

Free at last, men

Jag hade sett mycket av världen redan som 10-åring. Men visste ingenting om mellanmänskliga relationer. Människa och människa. Clueless, typ. 7 år senare när jag stack hemifrån var läget i stort sett detsamma.
I vilken kris-situation som helst var jag iskall och effektiv. Jag visste precis vad jag skulle göra, när och hur och vem att hand om först och vilka man bör kontakta och i vilken ordning. Ett krigsbarns stora talang, antar jag. Överlevnadsinstinkten. Superskärpan.
Jag har sprungit hals över huvud undan nazister, gått emellan i slagsmål på stan, tagit hand om av spriten medvetslösa människor som somnat i snödrivor mitt i natten, hustrumisshandlare, mobbare utan att tveka och bry mig om att jag var rädd. Men att vara lugn i relationer, ha tillit till människor och ge sig hän- omöjligt. En konsekvens av svikna förtroenden- for sure! Du har det också, inte-lita-på-någonsomstårförnära-SYNDROMET. Men du, du kan inte överleva sådär, vet du väl? Du vet det, va? I´m tellin´you, girlfriend. Jag har sett många tjejer genom åren som råkat j-vligt illa ut.(Ska skriva deras historier i senare inlägg)Just frigivna ifrån HEMMA-FÄNGELSET har de hoppat för högt för tidigt. Våldtäkter, våldtäktsförsök, misshandel, droganvändning som gått överstyr, skumma nätdejter är få exempel på alla de fällor du kan kliva i. Det är underbart att vara fri! Underbart att testa livet, jag vet det. Jag har gjort det också men jag har också råkat illa ut, för illa. Så ta det lugnt i början. Ta hand om ditt psyke först.
Och om du vill, när du orkar, börja arbeta på att lita på någon. Gärna den där som tycks vilja dig väl. Hen som bakar bröd till dig, köper sockor i julklapp för du alltid fryser vintertid, hen som stannat kvar trots dina många utbrott. Till exempel.

Parentes

Gör inte som jag.Ta inte reda på hur ont en gammal hårsnodd egentligen kan göra.
När du flyr, gå tomhänt.
Lämna allting.
Hon du lämnar upphör.Dödsbon är hennes egen. Sörj inte att en hårsnodd är en hårsnodd, bara en hårsnodd.  

Även en necessär tynger, med tandborste, tandkräm och krämer som brukade göra dig ren å vacker. Hur ska du hinna med det nu?
Hädanefter behöver du din nakenhet. Rum efter rum efter rum kommer stirra tomt på dig. Du måste träda in i dem naken, fylla de gapande hålen med din sårbarhet.
Gör inte som jag, strid inte mot tomheten.  

Blicken framåt

Systrar,

Det finns ingenting viktigare än utbildning, ingenting. Låt inte någon annan åsikt rubba denna balansfråga för er. De som ger dessa ”goda” råd har själva en gedigen akademisk bakgrund i ryggen eller så är det någon som inte vill ni ska komma er uppåt i livet då de själva befinner sig i en dal, i skiten. Eller än värre är det någon som vill ni ska bli en siffra i den deprimerande statistiken som varje dag ”bekräftar” att den stigmatiserande bilden är sann, den att första generationens invandrare eller andra generationens invandrare eller de som inte haft böcker i hyllan i sitt föräldrahem eller de som saknar akademiker i familjen eller de som kommer från mindre önskvärda socioekonomiska områden, är förutbestämda att vara kvar under isen, fattiga, outbildade.
Det spelar ingen roll hur lång tid det tar, plugga! Det spelar ingen roll vad ni väljer att studera, studera. Det spelar ingen roll om ni måste läsa på halvfart, eller distans eller kvällstid. Vi vet ju att våra kroppar är stukade, vår psykiska hälsa skadad. Vi vet. Och det är ok. Du har ingen brådska. Detta är ditt liv. När väl du bestämt dig för att fortsätta leva, kolla efter horisonten, den vida, öppna. Ha alltid blicken på horisonten och inte på dem som står i vägen med sin usla uppsyn. Blicken framåt. 

Lyckligt slut

Det här är till mina systrar, de icke-biologiska och de som finns i mitt blod. Alla de tjejer, soldater, som genom åren kommit till mig för att få tröst, vägledning, tips och råd om hur man överlever i den stora vida världen. Jag vet inte varför ni kom till mig, ofta behövde jag er mer än ni behövde mig. 

Vi vet ju en sak ingen annan vet, nämligen hur det känns när man står där plötsligt; alldeles vimmelkantig, yrvaken och sårig. Äntligen fri.
Det tog ett tag att komma dit, att uppbåda den styrka och det mod som krävdes för att göra det svåraste som finns; bryta upp och fly för att kanske aldrig mer återvända. Fly för att överleva. Fly undan sin egen familj. Fadime gjorde det. Pela gjorde det. Sara gjorde det. Ni, min brokiga skara systrar gjorde det. Jag gjorde det.
Vissa gick under; mördades, tog sina liv eller knarkade sönder sig. Men vi andra är kvar. Och vi ska se till att vara kvar, för alltid. Min förhoppning är att det här forumet, min blogg, ska utgöra en fristad. Här kommer jag att finnas. Jag kommer ta upp sånt jag önskar jag hade fått veta när jag var ung, utelämnad, ensam och trasig. Men framförallt får ni tillgång till varandra. Om ni vill. Ni kan vara varandras systrar. Diskutera sorg, knep för orka fortsätta, utbyta tankar och tröst. Och förstås hela paletten av sådant man ännu bryr sig om trots all smärta och sorg inombords; kläder, kärlek och konst. Drömmen är att vi ska bli starkare och hindra varandra från att hemfalla i destruktivitetens onda spiral.

För vet ni, det finns lyckliga slut. Jag lovar. Jag ska berätta för er om ett av mina.

Augusti 2014.
Det är releasefest för en väns nyutkomna bok. Vi står och trängs under en oändligt hög himmel; vi; en liten skara journalister, förlagsfolk, kungligheter och så jag. Alla bjuds vi på gratis svagdricka och riktar snart gemensam blick mot min vän som står där, och som seden bjuder, blir utfrågad om boken och samarbetet med kollegan som hon skrivit ihop den med. Augustikvällen är ljummen och svart. Likt nätterna nere på kontinenten glittrar den i kanterna av klirr, musik och dofter.
I folksamlingen finns en man som gör mig knäsvag och konstig på samma gång. Nervöst drar jag djupa halsbloss från en cigg jag just bommat. Ganska snabbt yr och vajar huvet av nikotinet. Magen slår runt i uppror. Jag såg honom på en gång jag steg in och alldeles, alldeles strax ska jag stega fram till honom, ta honom i armen och be honom gissa vem jag är, om han minns mig, för jag minns honom. Väldigt, väldigt väl.
”Ge mig en sekund bara, en sekund bara, tänker jag. Jag ska bara ta mig samman en aning, kanske gratulera min vän lite först. Gå ingenstans, fortsätt sippa på din drink. Jag ska bara…”
Drygt tio år har gått sen vi sist träffades, jag och Johan. Men då var det inte i egenskap av jämlikar bjudna på ett festligt arrangemang av vänner och kollegor i mediebranschen. Omständigheter var andra. Han granskande reporter för Kalla Fakta, jag ”offret” och intervjuobjektet i det programavsnitt som skulle resultera i att, åtminstone, ett behandlingshem får lägga ner och sätta flera andra under lupp. Jag och en mig väldigt kär familjemedlem hade precis överlevt ett par år på ett sådant. Vi hade forcerats dit av myndigheter, till en plats ”invandrartjejer” med olika diagnoser och kriminella bakgrunder sattes. Jag och min älskade var ensamma om att varken vara sjuka eller kriminella. Vi hade en annan bakgrund.
Så när Johan intervjuade mig var jag på en sårbar plats, rejält tilltufsad men klartänkt. Hemlös men fri.
Trots dussintals förfrågningar under åren blev denna intervju den enda jag någonsin ställde upp på. Och det var mycket tack vare en hel del ”grooming” från Johans sida och ett löfte av honom att man inte skulle komma att kunna identifiera mig i rutan. Jag hade tackat nej till alla andra inviter att medverka i teve, radio, paneldiskussion, böcker och så vidare. Ett konsekvent rungande nej över hela linjen, egalt om det rörde sig om en reporter, känd politiker eller en seriös förlagsrepresentant. För jag visste att det bara kunde sluta på ett sätt. Jag skulle bli socialt stigmatiserad, alltid sedd som ett offer. Detta kunde bara gagna dem, de som livnärde sig på att återberätta tragiska berättelser. Om detta var jag otvivelaktigt viss. Att stärka någons yrkeskapital, bildbyline, image och yrkesidentitet på bekostnad av mig själv och min familj var jag aldrig beredd att göra. Förhoppningsvis ska jag med hjälp av denna blogg förhindra andra tjejer att ingå ett sådant djävulskt kontrakt med media och politiker.
Jag var inte ett offer, jag var en överlevare av rang. När domstolarna utan genans hävdade att jag uteslutande var en partysugen blattetjej som brutit mig loss för att gå i kort kjol och ligga med killar hade de ingen aning om vem jag var. Att jag ville flyga fritt som de största i historien; skriva, se världen, älska och leka. Utan frihet finns ingenting. Bara en öken utan oas.
En dag på tunnelbanan när jag var 18 kom en snubbe fram och ville att jag skulle komma och bli testfotograferad för, vid tillfället, landets största herrmagasin. De sökte exotiskt blod. Men jag såg att han bara jagade en karriär. Jag fnös åt hans formulering om ”exotism, vacker hud och figur”. Ännu en som skulle ta för sig av vad min kropp var och upplevt och tänkt och endast lämna efter sig smulor, när jag ville ha en plats vid bordet. Glöm det, tänkte jag matt men log som den duktiga flicka jag uppfostrats till. Och smickrad var jag, såklart!, även om jag inte riktigt förstod varför eller vad han uppskattat hos mig; mitt utseende? Jag var ju inte ens snygg, inte som tjejerna på deras omslag. Min etnicitet? Jag var i brutal konflikt med den. Som jag såg det låg den bakom all min smärta. Skulle den plötsligt skänka mig något annat? Tveksamt.
Fastän jag hade börjat vänja mig vid att vara fri, röra mig varhelst drömmarna styrde, satt mitt psyke fortfarande i rasslande kedjor. Jag var rädd. Det skulle ta många år innan jag lärde mig att leva, verka och älska i friheten. Här ska vi lära varandra hur.
Dessutom misstrodde jag mannens intentioner. Han gav mig ett kort som jag knycklade ihop men inte iddes kassera. Lite senare ringde jag numret för att försäkra mig om hans giltighet och när receptionisten svarade la jag hastigt på. En dag ska mina barnbarn få se visitkortet, få veta att deras rynkiga och dementa farmor/mormor en gång för länge sen kunnat bli pinuppa. DÅ lär jag i alla fall vara stolt.

Augusti 2014
Johan Åsard går upp i rök. Det blir aldrig ett möte där och då. Anti-klimax. En dag snart, absolut. Då ska han få höra att jag faktiskt blev journalist. Jag ska fråga honom om han trodde jag skulle komma att göra nåt av journalistdrömmarna eller ens överleva, för det fanns en tid jag själv inte trodde det. Den tiden bestod av alltför många år. Men jag överlevde och jag är här nu. Och vi ska gå hand i hand genom det som komma skall och sakta men säkert ska våra historier veckla ut sig och från dem ska vi hämta styrka, den energi som behövs för att verkligen leva ett liv och inte bara vinna ett krig.